Det var inte jag som fick blommorna

 Den franska tulpanen i ett arrangemang som
jag köpte mig häromåret

Det var inte jag som gick hem med alla blomsterkassarna på skolavslutningarna!
Nä, för jag var inte läraren som la huvudet på sned och nickade.

Jag gav inga läxor bara för att föräldrarna ville det. Jag förklarade och stod för min pedagogik.

Jag ställde krav, men olika krav, på mina elever. Var nöjd med Fias tre rader med tillhörande bild i skrivboken, men fodrade två sidor av Lisa! 
Krav efter förmåga.

Jag vet att jag gjorde intryck - och avtryck.
Jag fick mycket tillbaka av eleverna, får fortfarande tillbaka...

Men hon som fick alla blommorna då? 
Hon som bara höll med? 

Nä killarna jag träffade i nian mindes henne ej! Varken till namn eller person.


Spelade det någon roll för mig det där med blommorna?
Ja, jag kände jag mig ledsen - jämförelsen - "popularitetstävlingen"

---------------------------------------------------------

Jag går på kurs hos Ymperia filmakademi. 
Jag är mycket nöjd med deras kurser, som bygger på Method Acting.  Så utvecklande!
Tidigare fick man åka till Saltsjö-Boo för att gå på deras kurser, men nu har dom flyttat till Söder. 
Dom har elva A-kurser och lika många B och C-kurser. Jag har väl gått hälften.

Ljuv bukett: Tistlar och kaprifoler som jag köpte mig efter kursen senast

För en vecka sen gick nomineringstiden ut för ett stipendium om tio gratiskurser, (värde 3500-5000kr)

Jag trodde först inte att vi skulle behöva "rösta" - rösta på varandra. ...
Men plötsligt insåg jag - och jag insåg då att vi även skulle marknadsföra oss ..!

Men, det här blir ju en slags popularitestävling!!! 
Vem har minst antal vänner? Vilka är allmänt lismande ja-sägare?

Stipendiets uppgift som "stimulans och uppmuntran" förändrades plötsligt!

Så då, när jag insåg detta, tog jag tillbaka min nominering!

Jag fortsätter dock att gå på kurserna!

Om jag inte...

Jag var barnvakt i fredags - hela dan!  Farmorslycka! 
 
"Lammet" var med i väskan från Kungsängen som vanligt...
Vi byggde torn av Duplo-lego,
gjorde kojor av filtar, 
ritade prickar och virrvarr i alla fäger, 
läste böcker om "Lilla" och "Stora", 
körde runt med den lilla gula skolbussen från sjuttitalet
 - och vi såg på Miniteve om den "Röda bussen" många, många gånger.

Ja - och så sov den lilla sjuklingen några timmar förstås!
Då hade jag tänkt använda sufplattan för Wodfeud, men jag kom inte in på nätet och kunde inte heller parkoppla med telefonen... Förargligt! Trodde jag skulle klara av det. Visste ju på ett ungefär.


På hemvägen passade jag på att gå på apoteket  apoteket vid Klarabergsviadukten. Jag vägrar nämligen apotek som heter Hjärtat,  Kronan etc  utan hämtar istället ut min medicin när jag ändå är i stan... 
Det var kö för motsvarande sextio nummer ... "Fredag och lön" sa dom. Alla hämtar då! 
En statist kan vänta...
Men när jag kom till Centralen och såg Bålstatåget gå mitt framför näsan blev jag irriterad.
Bussarna från stationen i Kungsängen har halvtimmestrafik den tiden på helgen... 
15 min extra väntan!

Så kom Kungsängståget - och strax efter att jag satt mig, hörde jag en glad röst: 

Laleh 21 år nu

- Hej BM!
Det var Laleh!

Hon hade sett min suck på Facebook om att jag inte fått igång parkopplingen av surfplattan och telefonen. 

Laleh  7 år

Jag hade ju med den idag!!
- så vi hjälptes åt - och med hennes kunskap och hjälp var det strax fixat.
Så numera kan jag surfa på 3G-nätet med hjälp av parkoppling!
Jag hade introducerat sjuåringen Laleh i it-världen. Nu hjälpte hon mig!
Nu  jobbar hon på Regeringskansliet som it-supportspecialist. Fast jobb. På väg vidare... 
Jag ha varit med och lämnat referenser på hennes väg. Som hennes lärare och som chef när hon vikarierade några gånger.

Killen mitt emot blev intresserad av vårt samspel, skratt och gemenskap, var fascinerad över den kontakt vi hade. Lärare - elev - lärare. 
Han var en ung datatekniker, Miguel, som precis visste vad vi pratade om. 

Facebookbild på Miguel

Han ville vara med och prata om spel som Wordfeud.  Laleh hade ett ritspel/program "DrawSome" som man jobbar med på liknande vis 
Hon berättade om de höga krav jag ställt på henne - och hur jag också såg till att hon klev från tvåan till trean mitt  läsåret. Jag såg hennes möjligheter. Senare möttes vi igen på högstadiet där jag hade henne i svenska och engelska! 

Laleh klev av i Jakobsberg. Skulle hem till mamma denna dag.
Miguel skulle som jag till Kungsängen visade det sig, men innan vi skildes åt vid utgången hade han gett mig sitt namn på Wordfeud, ett namn som jag lämnade vidare till Laleh.
Ett fiffigt namn med en vändning på "Icescream"
Honom klår jag inte - inte än på ett tag!


Livet är fullt av tillfälligheter...
...om Tage inte varit sjuk...
...om jag inte fått vänta på Apoteket....
...om jag inte missat tåget...
...om jag aldrig varit på Facebook...
...om jag inte ställt de höga kraven på den  smarta åttaåringen....


Precis som när jag mötte Laila.. vid trappan!.
...om jag inte....


Nu, när jag just publicerat inlägget, ser jag plötsligt vad boken vi läste hette!

Stina, en behändig tös...

"Sistadans med Stina - behändig tös" 

Jag satt och läste i min pappas dagbok från 1935....

Han var 19 år och uppvuxen i Bastuträsk och hade arbetat två år som lagerbiträde i Piteå.
Jag hittar annonsen, hittar kopian på jobbansökan.Han bodde nu i Skellefteå och sökte billigt husrum.
 
Jag ser honom svära över att han fått tillbaka tvätten otvättad, tvätten som hans styvmor skulle ha tvättat.
- "Kärringfan!"
Nä, inget av de sju syskonen gillade ju Henny, hushållerskan som min farfar gifte sig med efter att min farmor dött och pappa och yngsta systern var i tioårsåldern.

Jag ser hur hans moster förbarmar sig över tvätten tack vare att kusinen "Klater" berättat om hans elände - Han har ingenstans att tvätta själv och inte råd att lämna till till någon tvättgumma.

Byske  - vintern något år senare

 

Plötsligt ser jag mammas namn söndag 25 aug:
"Sistadans med Stina - behändig tös"
Jag får väl läsa vidare i denna enda dagbok som finns kvar.

Inför förra julen scannade jag bilder på mamma, mostrar, kusiner morföräldrar. Tänkt som julklapp till moster Martha.
Nu är dags att börja scanna bilder på pappa Vicke - och hans syskon.

Startade just lite...

Stina Holmlund f Viklund född 14 augusti 1917
Viktor Holmlund född 9 april 1916
Gifte sig åtta år senare. 1943

Norstedts svenska synonymordbok
behändig 
1 (motsats: klumpig) vig, lätt, graciös, flink, smidig, jfr händig 
2 klipsk, fyndig 1, skicklig, duktig
3 (motsats: ohanterlig) bekväm, lämplig, lätthanterlig, ’praktisk’, passande, ’vig’ (att ha med sig), sinnrik, inventiös, (prov.) rahänd, tinglig
4 näpen, (små)nätt

Pilot - och ett möte vid trappan

ur mailet från Ida Sandberg  
"Vi håller just nu på med inspelningen av vårat slutprojekt, en trailer/pilot-inspelning av Karin Boyes roman Kallocain."
Jag skulle vara med i en av helgens tre inspelningar. En utescen vid en trappa utanför SF Bio vid Medborgarplatsen. Två timmar. Ida var ansvarig för oss statister. Vi hade ombetts klä oss varmt
Vi blev fler och fler utanför biografen.....Runt tjugo personer.

Kersin i päls m fl

                          

Annelie

Barbrooch Riitta

                                                                     
             

Kerstin

Bengt och  Ingrid

Det var kul att återse statistkollegor. Och det var och kul att få ett ansikte på medlemmar man bara sett på Statist-gruppen på Facebook.

Britt-Louise

Eftersom teamet var lite försenat så vi hann prata en hel del innan det var dags att gå - och springa i trappan .
Vi hann fundera - och hann komma på var vi setts tidigare. Hann fråga om andra vänner. Britt-Louise nämde den Blöta natten på Stadion... -  och jag påminde om mitt långa samtal med Erling från Arvidsjaur...

 

Laila som jag aldrig träffat tidigare

  - Arvidsjaur !! 

 Då vaknade Lajla.. 
     

 Där hade hon ju också bott! 
 Precis som jag! 

Hon hade  flyttat dit 1952, samma år som jag flyttade därifrån!!

 - Jag bodde på Skomakargatan 52, sa jag

 - Jag bodde också på Skomakargatan, sa Laila, men mindes inte numret

 Det visade sig att vi bott i samma lägenhet!
 Hennes familj hade flyttat in efter oss!
 Hennes pappa hade övertagit min pappas jobb som lokalredaktör på Norra Västerbotten

Laila

- och familjen hade övertagit vår lägenhet, där tidningen hade ett av de tre rummen.
Hennes familj hade också övertagit  vår trädgårdsland.

Hon hade fått lära känna min älskade "Tanta" -Tant Hanna. .
Hon lärde känna mina kamrater på gårdarna. Hon kände samma tanter på Nykterhetslogen...

Hon hade också åkt skidor den  långa milen upp till Vittjåkk. Hon hade också stannat och rastat i Apelsinbacken.

Hon blev också lärare.
Hon är exakt  6 månader äldre än jag.

På tidningen hette min pappa  Viho (Viktor Holmlund)

Hennes Tulo.(Tore Lundholm)

Jag minns att vi hälsat på några år senare en gång sen vi flyttat till Skellefteå... Då hade både lokalredaktionen och familjen flyttat till centrum

Sen vi hittade varandra idag - brydde vi oss inte särskilt mycket om de andra statisterna 

- Men de andra faschinerades. 

Vi gick  trappan upp och ner tillsammans. Om och om igen. Tagning efter tagning. Pratade mellan tagningerna! 

En mycket stark lördag l

"Allt  kan man göra Allt kan man låta bli"

Kallocain / trailer/pilot-inspelning
Regissör: Gustav Nilsson Öhman
Producent: Alex Barth
Fotograf: Christoffer Norin
Inspelningsledare: Nina Isaksson
Projektledare: Josephine Owe
Scripta: Zakarias Magnusson
Casting: Ida Sandberg

Till sist - Triva är nu omklädd!

Triva-fåtöljen från NK var nött - ja väldigt sliten helt enkelt. Skumgummistoppningen hade torkat och den smulade. Den hade nog stått länge i ladan ute på Lindormsnäs.
Den där varma auktionsdagen i Lindormsnäs köpte jag också den fina gröna skinnfåtöljen som direkt hamnade på rektorsexpeditionen tillsammans med en grön äkta matta jag köpt på en annan auktion.


Jag borde ju kunna klara att klä om den själv -  Men det visade sig bli dyrt att måla om uppe i  Håtuna. Jag beslöt mig för att fråga Micke. Jo, det kunde han väl göra - för halva priset.
Förhoppningsvis skulle den vara klar till påsk. Det dröjde...
Två påskar gick...
Men så i augusti i år ringde Micke.
Han höll på att röja i förrådet och hade hittat delarna till stolen som hela tiden varit målade och klara. Generat lämnade han över delarna.
Jag började genast klä om. Tyget blev som planerat Josef Franks "Teheran" 
Sitsen gick lätt.
Men sen blev den stående....
Det var inte förrän jag hittade en till på en mässa i början av november jag började om.

Den nya - en tråkig brunbeige - fick inspirera. (Den ska jag väl också klä om senare!)
Men ryggstycket fortsatte att krångla. Jag la på ett lager vadd uppe på skumplasten jag tidigare klippt till, och fäste  fast det med fiffigt med hjälp av ett par strumpbyxor(!).

Men sen var jag nog för feg att klippa i det dyra tyget.
Så stolen blev åter stående...

Två dagar innan jul fixade jag istället ny stoppning och nytt tyg till mormors karmstol, vars bomullstyg  Casablanca från 10-gruppen blekts betänkligt.
Det blev ett lyft!
Jag använde nu samma tyg som den stoppade puffen från min barndom som jag för över tio år sen  låtit klä om med "Tistel" från Jobstryck.  (Tycker mig minnas att rapporten var åtta meter - kan jag minnas rätt?)
Jag har aldrig brytt mig om att täcka möblerna utan alltid njutit av solen som krupit in i rummet höst och vår.
Tyget på puffen är nu flera nyanser ljusare!

På juldagen, efter sonens besök, satte jag så igång igen. 
Jag bestämde mig för att Trivastolen skulle bli klar innan fredag. 



Jag jämförde med det gamla tyget ritade, la till och klippte. Sydde för hand - även den raka sömmen högst upp.

Sent på Annandagskvällen blev den så klar!
Återstod bara lite hamrande som med hänsyn till grannsämjan fick vänta till morgonen.
Borde väl också avsluta den där halvklara lampskärmen kanske...

 

                                     
 Design Bengt Ruda.
 Han gjorde Trivaserien för NK tidigt femtital. 
Se fler bilder  fler bilder
Han jobbade senare även för Ikea.

Man var nog smartare förr

Jag höll på att röja i ett skåp - och plötsligt hade jag den i min hand igen! 

Den lilla genomskinliga asken med  de sköna, lite tunga träbitarna - ett pussel som jag köpt i London i någon gång slutet på sextiotalet.

Jag kom av mig med röjandet.  
Jag mindes ju hur bra jag var på det DÅ. 
Andra hade suckat DÅ.
Men NU suckade jag  -  Jag klarade det inte längre. 
Hade jag blivit dum, trög, rent obegåvad - gammal?

Jag blev avbruten av två väninnor som kom på "oväntat besök" och vi satt i solen på balkongen, drack kaffe, åt muffins och pratade några trevliga timmar. 
Glömde för ett tag pusslet. 

Senare  på kvällen fotograferade jag det - och sen så satte jag igång med det igen..
Efter sammanlagt en timmes flyttande på bitar hade jag klarat det. 

Englands Brio?

Nu gäller det bara att göra om det imorgon.