Menisken och Gullvivan

- Primulapolyanthus

Den senaste tiden har jag, precis som de senaste vårarna, grävt upp gullvivsplantorna, som sen slutet av maj förra året växt vidare nere i landet. Dom gula, dom röda, den blå och den silverkantade - Primula polyanthus här intill, alla har jag satt i krukor på den varma söderbalkongen. Även de små påskliljorna som varit nergrävda i sina plastpåsar vid komposten har fått komma upp på balkongen.

Jag har "pirrat" krukor från förrådet, kånkat uppför trappen, flyttat runt krukor med jord på balkongen.... Slöat och njutit i solen däremellan...

Plötsligt för tolv dagar sen så vred jag mig mitt i lyftet av en kruka. Det sved till i knäet med ett knäpp!
Kunde inte böja. Svårt att gå i trappan.  Fick sova med kudde i knävecket.
Vilade ofta. Förberedde födelsedagen.
Försökte att röra mig lite normalt, trots att kroppen sa "sakta"

Men jag försökte att inte klaga. "Det går över!"

Och när kusinen föreslog att jag skulle komma till Umeå över påsk var jag mycket tveksam. Knäet! Trevåningshuset. Gästrummet på tredje..

Kände mig lite gnällig.
Dessutom berättade kusinen om en vän som en hel kväll pratat om sin onda fot... och hennes egen mamma som inte klagat trots all smärta.

Idag fick jag en återbudstid hos naprapaten Roffe Snörén i Kallhäll,  som jag varit hos tidigare.
Rejäl behandling och en diagnos.
Menisken, den inre, som inte gillat vridningen och tyngden. 

Order att ta det sakta och lugnt. Inte träna.
Ny tid onsdag nästa vecka

Innan dess blir det en resa till Umeå i alla fall, men inget spring i trappor - och inga långpromenader!

Så här såg det ut den 15 maj förra året!

Det är alldeles för sällan man fyller år!

Jag brukar ju ha öppet hus när jag fyller år!

Det började nog när jag fyllde 24 och hade bott ett år på Hjortronvägen - och sen har det fortsatt.

Vissa vänner brukade säga att dom inte firade sig själva - utan bara barnen. Dom nämnde knappt sin egen födelsedag. Jag sa att jag inte tyckte det blev trovärdigt om man inte firade sig själv också och visade att man som förälder också var viktig.

Jag lagar mat och bakar ett par dagar innan -  påsklovet var bra för att förbereda kalaset.
Det brukar bli pajer, olika sallader och ofta någon gryta och kanske en paté av något slag.

Sen några år tillbaka har jag gjort mina Västerbottenschips och bjudit på tillsammans med "Bubbel" innan maten Mycket uppskattat.
Receptet, som jag också har bland mina anteckningar på Facebook

Västerbottenschips - Drinktilltugg - eget påhitt!

    Köp Lövångers "Sviktat tunnbröd" (Nu äger visst Fazer märket ;(  ) 

    Lägg t ex ut fyra stycken "ark" på två plåtar  

    Strö svartpeppar och timjan - och pyttelite salt över arken. 

    Därefter riven Västerbottensost   - inte för mycket   - men låt det täcka hela ytan! 

    Sätt in i ugnen på ca 190 grader 

    Passa noga så att det inte blir lite gyllene men inte bränt

    Lägg ut på ett galler att svalna och torka.   Bryt i "lagom" stora bitar

Nä, det blir INTE lika bra med annan ost eller annat tunnbröd!!
I början på maj kommer det ut en bok med 100 recept med Västerbottensost. Där kommer mina chips med. Jag skickade in mitt recept och jag blev en av "vinnarna"  Boken är vinsten för mig!

Svart bönsallad med rostad mandel.

Andra recept med Västerbottensost

Och så:

Svart bönsallad med rostad mandel - en favorit sen Lisas 60 årsdag häromåret. Har ibland lagt till grovriven morot och ngra hackade selleristjälkar. Jag minskar på oljan

Men viktigast har hela tiden "Tant Götas kolatårta" varit. Tant Göta gjorde den till våra födelsedagar. Kolasmeten tar fem ,sex timmar att koka. Det är ett hemligt gammalt konditorrecept som måste stjälas om man ska få tag i det. Inser att jag har aldrig tagit någon bild på den.


På senare år har jag kompletterat med favoriten Fruktflarn från Bageri Mazarin i Bro


Det är alldeles för sällan man fyller år?
Nämen vad är det jag säger? Jag menar :
"Det alldeles för sällan man öppnar  huset och låter ens olika vänner få träffas!"

Migränblixtar

Första gången blev jag rädd. Det var bara ett halvår efter min hjärnblödning.
Jag ringde sjukhuset.
"Det är bara migrän" svarade Conradi. Ja, migrän hade jag ju haft, men aldrig ett växande blixtband som förvrängde synfältet. "En kramp/förändring i blodkärlen runt synnerven" minns jag att han sa att det berodde på.

Jag vande mig. Några gånger per år kommer det.
Plötsligt har den jag tittar på bara ett öga. En lysande punkt som sakta växer till ett band som blir allt större och till sist försvinner utom "synhåll" - bakom öronen. Det tar alltid 20 minuter från det att jag först ser ljuspunkten.
Sen är jag trött. Sen vill jag ha något sött.
När det varit stressigt på jobbet har jag ibland haft tre anfall samma vecka.
Nu jobbar jag inte. Det var länge sen senaste tillfället.
Jag minns en gång på stan. Fick be om att få sitta ner ett tag i affären. I bilen? Ja då har jag ibland tid på mig att köra hem, eller så är det bara att köra åt sidan.

Men så plötsligt när jag stod vid datorn i kväll kom början av blixtbandet. Jag gick och la mig på sängen. Slog på "Bobbie Fischer bor i Pasadena" av Lars Norén. Jag lyssnade på pjäsen.
När anfallets tjugo minuter gått började ett nytt blixtband! Jag låg kvar och dåsade. Kikade ibland upp på de förvridna ansiktena. Lyssnade på familjemedlemmarna som hela tiden pratade förbi varandra. Stark pjäs.

Plötsligt ringde telefonen. Kusin Staffan i USA som jag inte pratat med sen januari. Jag sa att jag sov. Allt var bra. Inte ett ord om migränblixtarna.
Det var just så. Jag hade varit borta ett tag. I mörkret i Pasadena.