"Extras" - en solig dag på sjön!

Filmstudier

Tolv statister klev ombord på Gustaf III  vid Nybrokajen. Vi  hade båten för oss själva.

Idag var det en riktig högsommardag med +23 grader.
Vi skulle vara valborgsresenärer på väg ut  skärgården . Några scener i en av filmarna baserade på Liza Marklunds böcker skulle spelas in och vi var tillsagda att komma med packning och varma valborgskläder. En av resenärerna hade dessutom med sig en cykel.











En hel timmes båtresa i solen och värmen fick vi! Och sen ytterligare en timme på vägen hem!

Soledad och tjejerna på solsidan

Vi hann prata mycket ...  Många hade stor erfarenhet av att jobba som statist. Flera var också flitiga jourstatister. Soledad hade jag träffat för en vecka sedan. Då spelade hon sjuksköterska. Jag var patient.
Men nu skulle vi vara vinkande och småpratande väninnor som var kvar på båten medan de andra klev i land.

Vår scen var snabbt avklarad. Fem-sex omtagningar. De små skådespelande barnen krånglade till inspelningen. Båten fick skynda iväg en sväng med tre av oss för att finlandsfärjan skulle komma med som bakgrund.  Vi satt då på den sida som skulle kunna ses. Man måste ju använda de tolv statisterna så det såg ur som  vi var fler gissar jag.

Efter två timmar vid kaj var det dags för hemfärd. Totalt tog det fyra timmar.

Valerie blev avsläppt  hemma
på kajen vid Finnboda varv

Enda bilden på mig! Titta noga!

Vad får man betalt undrar ni kanske?

400 kr  - båtresan i solen var bonus!!

* Extras är det engelska ordet för statister

Vi är skuggorna....

Klockan tre i morse ringde väckarklockan. Min första statistdag! 

Redan igår kväll hade jag packat ner vinterkläder och omönstrade neutrala ombyten i DNs shoppingvagn DraMaten. Dessutom korsord och en oläst Språktidningen och en Vi.

Det var kallt! Vinterkläderna, som vi ombetts ta med, satt inte ivägen!
Jag fick skrapa is från rutorna - och sen iväg till Base Camp vid Pampas Marina i Solna. Jag körde lite vilse- och blev därför försenad, men slapp på så sätt vänta.
Jag skulle vara "patient". De mer lyckligt lottade blev "anhöriga".
Läkare och sköterskor var "läkare och sköterskor", med namnbricker, pennhållare och allt!
Klockan sex bussades vi  till Sabbatsbergs sjukhus där teamet tagit över en tom del av sjukhuset.

Efter att ha klätt om i patientskjorta utan fickor och ett vanligt patientarmband  var det dags för action. Utrustades senare med morgonrock med fickor där mobilen hade fått plats. Kostymtjejen bytte ut mina skor mot nyinköpta tofflor att hasa runt i.

Johannes inforrnerar och instruerar Soledad

Vi skulle röra oss i en korridor i källaren i bestämda banor och med bestämda möten.
Bestämda? Nåja, de ändrades emellanåt! En droppställning las till, men togs bort pga skramlandet.
Kamerapositioner ändrades. Folk som inte längre var i bild fick fortsätta att gå för att de i bild skulle ha kvar sina banor
. 

"Det här är en Hollywoodproduktion" sa Johannes den statistansvarige och log när han påpekade att det skulle komma att bli  m-å-n-g-a omtagningar.

De första omtagningarna var för våra positioner/möten, men resten - ytterligare fyrtiofem (!) - berodde nog mest på regin av de två skådespelarna, som vi hela tiden skulle gå förbi i båda riktningarna.

"Tillbaka" var ett ord som tom regissören snart kunde.

Vid "Action!" rullades först rullstolen iväg. Arne från Jakan gick sin vända och så kom ytterligare en rullstol med vårdare.  Jag och min snygge läkare gick och "pratade" om  sjukdomen. Vi mötte läkare, anhöriga och en ensam tjej, och passerade huvudpersonen och läkaren - och var sen utanför kamera.

Väntan, väntan, väntan...

Det fanns mackor och kaffe, frukt, nötter och juice hela tiden. Men klockan 11 - efter fem timmar med i princip en enda scen var det dags för lunch uppe på tredje våningen. Vi blev tillsagda att låta "the crew" få gå före oss - och att inte spilla på våra kläder!

Bäst var nog att få tag i mobilen!. Jag puttade nu ner den i morgonrocksfickan, och kunde sen också ta  lite "väntebilder". Sjävklart inga bilder på regissör och skådespelare eller inspelning.
("Kom ihåg att all information gällande denna film är sekretessbelagd, du får alltså inte avslöja något om inspelningen eller om handlingen. Om du någon gång skulle få frågor från pressen får du bara säga att du inte får säga något alls! All typ av fotografering, ljud- eller bildupptagning är strikt förbjuden", stod det i mailet igår.) 

Agneta lärde jag känna direkt pga hennes
rädsla för hissar. Jag höll hennes hand...

Efter lunch. Tyst väntan, medan en scen i en sjuksal spelades in. Då passade jag på att ta några bilder!
Men sen var det åter dags att gå i korridoren.
Det var en snygg glasrutescen. Raskare promenader förbi huvudpersonen. Vi agerade en slags rörlig suddig ljus bakgrund. Ljusa skuggor.
Denna gång såg jag  bättre hur det funkade med ljussättningen. Det var en stand-in som fick sköta jobbet under ljusfixandet, innan det var dags för huvudrollsinnehavaren.
Den scenen blir nog bra i filmen!

Och efter bara tio-tolv omtagningar var vi plötsligt  klara!
Vi klev i våra egna kläder igen och bussades tillbaka till Base Camp.

Jag fick sällskap tillbaka till Kungsängen av Merja, vars man hade skjutsat henne på morgonen. Synd att jag inte visste det!

Hon hade kryckor i verkligheten.

Hur mycket "Hollywood" var det då?
Inte mycket alls! Förutom alla omtagningar!

En av statistkillarna sa apropå de fyrtiofem omtagningarna: "Det där hade Troell gjort en hel film på".
Sen var det många, många av de som jobbade. Många som satt med sina spel på handdatorn. Man undrade vad dom hade för uppgift.
Men alla såg normala och vanliga ut - även sminktjejen!

Det var nog bara den skönlockige frisören som såg ur som en karikatyr. Han var framme hos huvudpersonen mellan varannan tagning minst! I centrum.

Under väntan på bussen blev det statistsnack. Två av killarna hade jobbat med Ica-reklam. Agneta hade varit med i några filmerscener, bl a Prime Time. Arne från Jakan var nog den mest erfarne. Han hade hållit på i över tio år.

Det har varit en intressant dag! Träffat många trevliga människor. Jag hann inte lösa korsord eller läsa någon av tidningarna jag tog med.

Nästa måndag blir det en scen i svenska "Prime Time"

PS
      Jag har alltså INTE sagt vilken Hollywoodfilm det gäller! Inte heller avslöjat handling eller skådesperare
      En del av er vet ju ändå....   

Menisken och Gullvivan

- Primulapolyanthus

Den senaste tiden har jag, precis som de senaste vårarna, grävt upp gullvivsplantorna, som sen slutet av maj förra året växt vidare nere i landet. Dom gula, dom röda, den blå och den silverkantade - Primula polyanthus här intill, alla har jag satt i krukor på den varma söderbalkongen. Även de små påskliljorna som varit nergrävda i sina plastpåsar vid komposten har fått komma upp på balkongen.

Jag har "pirrat" krukor från förrådet, kånkat uppför trappen, flyttat runt krukor med jord på balkongen.... Slöat och njutit i solen däremellan...

Plötsligt för tolv dagar sen så vred jag mig mitt i lyftet av en kruka. Det sved till i knäet med ett knäpp!
Kunde inte böja. Svårt att gå i trappan.  Fick sova med kudde i knävecket.
Vilade ofta. Förberedde födelsedagen.
Försökte att röra mig lite normalt, trots att kroppen sa "sakta"

Men jag försökte att inte klaga. "Det går över!"

Och när kusinen föreslog att jag skulle komma till Umeå över påsk var jag mycket tveksam. Knäet! Trevåningshuset. Gästrummet på tredje..

Kände mig lite gnällig.
Dessutom berättade kusinen om en vän som en hel kväll pratat om sin onda fot... och hennes egen mamma som inte klagat trots all smärta.

Idag fick jag en återbudstid hos naprapaten Roffe Snörén i Kallhäll,  som jag varit hos tidigare.
Rejäl behandling och en diagnos.
Menisken, den inre, som inte gillat vridningen och tyngden. 

Order att ta det sakta och lugnt. Inte träna.
Ny tid onsdag nästa vecka

Innan dess blir det en resa till Umeå i alla fall, men inget spring i trappor - och inga långpromenader!

Så här såg det ut den 15 maj förra året!

Det är alldeles för sällan man fyller år!

Jag brukar ju ha öppet hus när jag fyller år!

Det började nog när jag fyllde 24 och hade bott ett år på Hjortronvägen - och sen har det fortsatt.

Vissa vänner brukade säga att dom inte firade sig själva - utan bara barnen. Dom nämnde knappt sin egen födelsedag. Jag sa att jag inte tyckte det blev trovärdigt om man inte firade sig själv också och visade att man som förälder också var viktig.

Jag lagar mat och bakar ett par dagar innan -  påsklovet var bra för att förbereda kalaset.
Det brukar bli pajer, olika sallader och ofta någon gryta och kanske en paté av något slag.

Sen några år tillbaka har jag gjort mina Västerbottenschips och bjudit på tillsammans med "Bubbel" innan maten Mycket uppskattat.
Receptet, som jag också har bland mina anteckningar på Facebook

Västerbottenschips - Drinktilltugg - eget påhitt!

    Köp Lövångers "Sviktat tunnbröd" (Nu äger visst Fazer märket ;(  ) 

    Lägg t ex ut fyra stycken "ark" på två plåtar  

    Strö svartpeppar och timjan - och pyttelite salt över arken. 

    Därefter riven Västerbottensost   - inte för mycket   - men låt det täcka hela ytan! 

    Sätt in i ugnen på ca 190 grader 

    Passa noga så att det inte blir lite gyllene men inte bränt

    Lägg ut på ett galler att svalna och torka.   Bryt i "lagom" stora bitar

Nä, det blir INTE lika bra med annan ost eller annat tunnbröd!!
I början på maj kommer det ut en bok med 100 recept med Västerbottensost. Där kommer mina chips med. Jag skickade in mitt recept och jag blev en av "vinnarna"  Boken är vinsten för mig!

Svart bönsallad med rostad mandel.

Andra recept med Västerbottensost

Och så:

Svart bönsallad med rostad mandel - en favorit sen Lisas 60 årsdag häromåret. Har ibland lagt till grovriven morot och ngra hackade selleristjälkar. Jag minskar på oljan

Men viktigast har hela tiden "Tant Götas kolatårta" varit. Tant Göta gjorde den till våra födelsedagar. Kolasmeten tar fem ,sex timmar att koka. Det är ett hemligt gammalt konditorrecept som måste stjälas om man ska få tag i det. Inser att jag har aldrig tagit någon bild på den.


På senare år har jag kompletterat med favoriten Fruktflarn från Bageri Mazarin i Bro


Det är alldeles för sällan man fyller år?
Nämen vad är det jag säger? Jag menar :
"Det alldeles för sällan man öppnar  huset och låter ens olika vänner få träffas!"

Migränblixtar

Första gången blev jag rädd. Det var bara ett halvår efter min hjärnblödning.
Jag ringde sjukhuset.
"Det är bara migrän" svarade Conradi. Ja, migrän hade jag ju haft, men aldrig ett växande blixtband som förvrängde synfältet. "En kramp/förändring i blodkärlen runt synnerven" minns jag att han sa att det berodde på.

Jag vande mig. Några gånger per år kommer det.
Plötsligt har den jag tittar på bara ett öga. En lysande punkt som sakta växer till ett band som blir allt större och till sist försvinner utom "synhåll" - bakom öronen. Det tar alltid 20 minuter från det att jag först ser ljuspunkten.
Sen är jag trött. Sen vill jag ha något sött.
När det varit stressigt på jobbet har jag ibland haft tre anfall samma vecka.
Nu jobbar jag inte. Det var länge sen senaste tillfället.
Jag minns en gång på stan. Fick be om att få sitta ner ett tag i affären. I bilen? Ja då har jag ibland tid på mig att köra hem, eller så är det bara att köra åt sidan.

Men så plötsligt när jag stod vid datorn i kväll kom början av blixtbandet. Jag gick och la mig på sängen. Slog på "Bobbie Fischer bor i Pasadena" av Lars Norén. Jag lyssnade på pjäsen.
När anfallets tjugo minuter gått började ett nytt blixtband! Jag låg kvar och dåsade. Kikade ibland upp på de förvridna ansiktena. Lyssnade på familjemedlemmarna som hela tiden pratade förbi varandra. Stark pjäs.

Plötsligt ringde telefonen. Kusin Staffan i USA som jag inte pratat med sen januari. Jag sa att jag sov. Allt var bra. Inte ett ord om migränblixtarna.
Det var just så. Jag hade varit borta ett tag. I mörkret i Pasadena.

Casting

Jag skulle gå på en casting idag. Det hade jag berättat  för mina vänner på Facebook redan tidigare i veckan.

En kompis blev lite undrande när hon fick ett sms av mig i morse där jag berättade vad jag skulle göra.

"Det är en slags fiskespö man håller på med vá?" Detta visste hon inte att jag börjat med!
Nä, den sporten är nog inget för mig!
  casting [kaˈst-] subst. ~en

  en sport där man tävlar i längd- och 

  precisionskastning med fiskeredskap

För några veckor sedan anmälde jag mig på statist.se. Det var Roland min gamla klasskamrat som inspirerat mig. Även han har tidigare hållit på med amatörteater: På senare år har han även jobbat en som statist, nu senast i "En plats i solen", filmen baserad på deckaren av Liza Marklund. Han förklarade att det inte var särskilt bra betalt. Några hundra, och mycket väntan - Men om det gällde reklamfilm kunde det bli några tusen, sa han.

Ja, jag har ju tid numera... Och om jag ska vara helt ärlig så har jag nog alltid velat prova på.
Nåja, jag anmälde mig och la in min information och tre av bilderna jag tog på the Studio i höstas. Tänkte kolla vidare på hemsidan statist.se vid tillfälle.


I torsdags fick jag plötsligt ett mail .
Var jag intresserad att delta som "forskare" i en reklamfilm för målarfärg? Man skulle få färg kastat på sig
Det skulle bli "casting" på söndag.
Jag svarade genast ja!

Idag var jag på Birger Jarlsgatan  kvart över tio. Lite väntan, och sen fick jag sitta, gå över golvet, sitta, titta in i kameran och göra en kort presentation - och visa upp mina händer!

På måndag eller tisdag får jag reda på om det blir någon film för mig.

Just när jag skulle gå, pekade castingtjejen på gluggen mellan mina framtänder.
"Du har väl fått många jobb på den där?" sa hon och  förklarade att den var en verklig tillgång och att jag borde ta med en bild där den syntes. Ingen glugg syntes på de tre bilderna hon sett på sajten.

Ikväll har jag lagt in ny en bild på  statist.se - en bild Alcrodär gluggen syns!
.............................................................................
    Tisdag kväll fick jag svar
Hej Britt-Marie,
nu ikväll fick jag äntligen besked om castingen. Du var regissörens favorit  men tyvärr blev det inget för dig den här gången. Kundens val gick före :(
Men jag behåller dig i mitt register och ringer när jag behöver folk till nästa film!
Ursäkta att det drog ut på tiden med besked.

Trevlig kväll!
............................................................................
 *  Alcro reklamfilm så här blev den - utan mig som "forskare"

Fem timmars lunch med Carina

”Så många vänner du har på Facebook!” säger folk ibland.

Jag svarar att mer än hälften nog är gamla elever och även föräldrar till elever, och jag gissar att det nog är bilderna jag lagt ut i ett av mina album som dragit till sig många av eleverna. Vissa är elever som jag nyligen haft, men många är sedan ända från sjuttitalet, innan datorns intåg.

Det är verkligen kul med kontakten på Facebook! Kul med frågor och kommentarer om verser/dikter som vi läste tillsammans en gång, citronfjärilen i Utflyktsboken och annat. från förr.
Intressant att följa vad som händer eleverna… 

Största överraskningen var väl när jag hörde att en av flickorna (35) blev farmor några månader innan jag själv blev farmor (65)! Mest ledsamt var när jag före jul såg att Robin (18), var död.

Jag har fått följa Carina. Dotterns födelse förra hösten och senaste hösten all dramatik kring Carinas svåra sjukdom och hennes tillfisknande.

Häromdagen skulle jag få träffa Carina och äta lunch.

Tåget var en halvtimme sent.  Vi såg varandra på långt håll på perrongen - säkert tack vare bilderna på Facebook!

Jag har känt Carina och hennes familj sedan hon gick på dagis med Jon, Johan D och flickorna Baraibar. Där gick ju också Peronica och Roger som tillsammans med Carina hamnade i min klass när det var dags för skolstart. Det var en mycket speciell klass.

Det var många år sen vi sågs Carina och jag. Familjen flyttade ju till ”Göteborg” när Carina var elva-tolv år.

Våra familjer hade umgåtts tillsammans med familjerna Baraibar, Enbuske, Knochenhauer.

Jag minns när Carina skulle sova över här för att få vattkoppor av Jon. Minns när Carina skulle få en lillebror från Chile. Minns broderns kärlek till min plysch-häst sm jag höll på att sy...
Minns tavlan jag smugglade hem från Smögen, den som Agneta skulle få i födelsedagspresent. 

De senaste åren har jag åter fått kontakt med Carina  - och hennes föräldrar.

Vi åt lunch på Kulturhuset. 

Den lilla försiktiga flickan, som var så lik pappa Lennart.... Fortfarande väldigt lik honom , men långt ifrån försiktig. En modig, stark kvinna med ett mycket starkt rättspatos!

Plötsligt var klockan tjugo över fem. Vi hade pratat i fem timmar! Pratat om förr och nu, barn och vänner, politik. Inser varför vi var vänner.

 Jo, bilderna går att klicka på!  Återvänd sedan med webbläsarens ”pil". - Carina finns med på klasskartan ovan - den lilla sjuåringen i röd väst.