Migränblixtar

Första gången blev jag rädd. Det var bara ett halvår efter min hjärnblödning.
Jag ringde sjukhuset.
"Det är bara migrän" svarade Conradi. Ja, migrän hade jag ju haft, men aldrig ett växande blixtband som förvrängde synfältet. "En kramp/förändring i blodkärlen runt synnerven" minns jag att han sa att det berodde på.

Jag vande mig. Några gånger per år kommer det.
Plötsligt har den jag tittar på bara ett öga. En lysande punkt som sakta växer till ett band som blir allt större och till sist försvinner utom "synhåll" - bakom öronen. Det tar alltid 20 minuter från det att jag först ser ljuspunkten.
Sen är jag trött. Sen vill jag ha något sött.
När det varit stressigt på jobbet har jag ibland haft tre anfall samma vecka.
Nu jobbar jag inte. Det var länge sen senaste tillfället.
Jag minns en gång på stan. Fick be om att få sitta ner ett tag i affären. I bilen? Ja då har jag ibland tid på mig att köra hem, eller så är det bara att köra åt sidan.

Men så plötsligt när jag stod vid datorn i kväll kom början av blixtbandet. Jag gick och la mig på sängen. Slog på "Bobbie Fischer bor i Pasadena" av Lars Norén. Jag lyssnade på pjäsen.
När anfallets tjugo minuter gått började ett nytt blixtband! Jag låg kvar och dåsade. Kikade ibland upp på de förvridna ansiktena. Lyssnade på familjemedlemmarna som hela tiden pratade förbi varandra. Stark pjäs.

Plötsligt ringde telefonen. Kusin Staffan i USA som jag inte pratat med sen januari. Jag sa att jag sov. Allt var bra. Inte ett ord om migränblixtarna.
Det var just så. Jag hade varit borta ett tag. I mörkret i Pasadena.