”Så många vänner du har på Facebook!” säger folk ibland.
Jag svarar att mer än hälften nog är gamla elever och även föräldrar till elever, och jag gissar att det nog är bilderna jag lagt ut i ett av mina album som dragit till sig många av eleverna. Vissa är elever som jag nyligen haft, men många är sedan ända från sjuttitalet, innan datorns intåg.
Det är verkligen kul med kontakten på Facebook! Kul med frågor och kommentarer om verser/dikter som vi läste tillsammans en gång, citronfjärilen i Utflyktsboken och annat. från förr.
Intressant att följa vad som händer eleverna…
Intressant att följa vad som händer eleverna…
Största överraskningen var väl när jag hörde att en av flickorna (35) blev farmor några månader innan jag själv blev farmor (65)! Mest ledsamt var när jag före jul såg att Robin (18), var död.
Jag har fått följa Carina. Dotterns födelse förra hösten och senaste hösten all dramatik kring Carinas svåra sjukdom och hennes tillfisknande.
Häromdagen skulle jag få träffa Carina och äta lunch.
Tåget var en halvtimme sent. Vi såg varandra på långt håll på perrongen - säkert tack vare bilderna på Facebook!Jag har känt Carina och hennes familj sedan hon gick på dagis med Jon, Johan D och flickorna Baraibar. Där gick ju också Peronica och Roger som tillsammans med Carina hamnade i min klass när det var dags för skolstart. Det var en mycket speciell klass.
Det var många år sen vi sågs Carina och jag. Familjen flyttade ju till ”Göteborg” när Carina var elva-tolv år.
Våra familjer hade umgåtts tillsammans med familjerna Baraibar, Enbuske, Knochenhauer.
Jag minns när Carina skulle sova över här för att få vattkoppor av Jon. Minns när Carina skulle få en lillebror från Chile. Minns broderns kärlek till min plysch-häst sm jag höll på att sy...
Minns tavlan jag smugglade hem från Smögen, den som Agneta skulle få i födelsedagspresent.
Minns tavlan jag smugglade hem från Smögen, den som Agneta skulle få i födelsedagspresent.
De senaste åren har jag åter fått kontakt med Carina - och hennes föräldrar.
Vi åt lunch på Kulturhuset.
Den lilla försiktiga flickan, som var så lik pappa Lennart.... Fortfarande väldigt lik honom , men långt ifrån försiktig. En modig, stark kvinna med ett mycket starkt rättspatos!
Plötsligt var klockan tjugo över fem. Vi hade pratat i fem timmar! Pratat om förr och nu, barn och vänner, politik. Inser varför vi var vänner.
Jo, bilderna går att klicka på! Återvänd sedan med webbläsarens ”pil". - Carina finns med på klasskartan ovan - den lilla sjuåringen i röd väst.
Tack för en fin text och fina bilder.
SvaraRaderaDet skulle vara roligt om vi också kan få träffa dig snart.
Kramar från Agneta och Lennart
Åh, så fint skrivet B-M! Du är och kommer alltid vara den lärare jag haft som betytt mest för mig! Det var UNDERBART roligt att äntligen få träffa dig och jag blev lika chockad som du när jag såg vad klockan var, hade lätt kunnat sitta där i 5 timmar till och fortsätta prata om livet och både framåt och bakåt. Du har ju liksom jag blivit hårt drabbad av svår sjukdom och jag kände verkligen att du verkligen kan förstå hur jag känt/känner mig och det känns väldigt skönt. Vi är båda starka och som klarat och gått igenom mkt! Hoppas vi ses snart igen och jag kommer gärna och sover på madrassen på golvet hos dig nästa gång! Jag blir glad när du säger att jag är lik min far, han är världens bästa så är jag lik honom så är jag nöjd :-) Kram kram kram Carina
SvaraRadera