Så nu sjutton ska man kunna kommentera....

Jag har ont i halsen idag! Ingen feber! Det har varit en dag med mycket vitlök och många koppar te...

 
...men så blev jag sittandes med Bloggers alla inställningar och en massa  anvisningar jag hitintills klarat mig utan. Som alla andra har jag ju mest bara testat mig fram... 

Plötsligt hittade jag en redigerings  uppgradering som jag inte lagt märke till förut - och till sist även inställningen för kommentarerna som jag faktiskt letat efter många gånger.  

Så, nu sjutton ska man kunna kommentera  mina blogginlägg - om man vill!
Klockslagen stämmer kanske inte än? Får fixa det. Om det går!

Jag bukar alltid ha Kyolic hemma! 

Jag måste fixa det imorgon. Jag vill inte stinka vitlök. 

Mina vackra, spännande pepparkakor

Jag satt en dag på tåget och tänkte på hur man skulle kunna göra pepparkakorna lite häftigare....
Jag har nu två gånger lyckats få dem snyggare, sprödare och godare.

1.  Kavla ut.
2. Sikta med hjälp av en tesil över en blandning av socker, kanel  florsocker/råsocker och lite salt. Ev. lite pomeranskrydda.
3.  Kavla sedan en gång till.
4. Ta ut med dina vanliga mått (jo det heter visst så! Inte "formar"!)
5. Sen gräddar du som vanligt!

Det går att kavla ut "resterna" en gång till, men pepparkakorna kan blir lite mera oformliga - som det skrynkliga hjärtat.
Tupparna jag gjorde förra veckan blev snyggast - och också godast!
Jag har haft en pepparkaksdeg i kylskåpet sen lucia - eller var det sen första advent?  Jag gör bara en plåt eller två i taget. Hinner inte bli less då! - Äter inte för många heller.

Recept på degen till Eksta pepparkakor hittar man i ngn av Anna Bergenstöms kokböcker.

Jag hade ju tänkt att köpa en ny telefon

Jag hade ju tänkt att köpa en ny telefon efter jul.

Träffade Anna Brixter i förrgår. Det var ju hon som hjälpte mig välja telefon förra gången för tre och ett halvt år sedan.

- Köp en sån här! sa hon

- Nä, aldrig sa jag.

- Jo, men Telia har specialpris just nu

- Nä...?

Men... jag insåg att jag borde ta mig in till stan och kolla runt.

Det blev Telia på Kungsgatan först såklart. Är ju Teliatant!

Det var inte så mycket folk i butiken.

Jag var mest intresserad av HTC.
Ville helst betala kontant och fortsätta med Kontantkort - "Prata på".

Men när det räknats färdigt, insåg jag att denna telefon med abonemang blev väldigt mycket billigare.

Man är inte sämre an man kan ändra sig!

När jag skulle skriva på frågar killen om jag fortfarande jobbar på Ekhammarskolan.

Jo, Erik såg bekant ut - men han hade inte varit min elev

iPhone 3GS 8GB.
0 kr kontant, mobilsurf ingår.
Spara 1440 kr.

Pris: 149 kr /mån
fram till påsk -sedan 198kr 24 månader

Alltså: Den, av de lite mer avancerade, som denna vecka blev billigast hos Telia...

Ang förra inlägget...

24 timmar på Danderyd - med oladdat telefonbatteri.

En och en halv timmes sömn i ett undersökningsrum på en avdelning för magpatienter

Då kom allt från 1988 tillbaka! Jag var rädd.

Därav förra blogginlägget ( skrivet i mars 1989)

Men... skiktröntgen på morgonen visade att det inte fanns ngn blödning (eller tumör)

Under förmiddagen dokumenterade jag konsten i korridoren med min telefon.

Ängeln på bliden längst ner - henne var inget omöjligt för.

HON gick till patienterna och frågade om laddare till en Ericsson. Och plötsligt så var jag inte så isolerad längre.

Men surfdator kunde hon inte fixa!

Det borde finnas en patientdator i varje korridor!

Den dagen.... för 22 år sen

-Kom ihåg att du är på ett sjukhus. Och på ett sjukhus kan man inte dö! sa han.

Så absurt!
Jag låg och väntade på akuten efter en veckas ihållande huvudvärk och plötsligt hade jag nu fått kramp över bröstet. Hade blivit rädd och skrikit på hjälp.
Ingen förstod. Inte ens jag.

För att jag inte skulle störa medan jag väntade på undersökningen, körde han in mig i den tomma sängsalen längst bort i korridoren. Lämnade mig i mörkret med dörren lite på glänt.

Jag kände mig förlagd, avlagd, bortlagd.

Då kom krampen igen. Jag kräktes. Såg tavlan i ögonvrån. Den var två!

Jag förstod att han hade bestämt sig för att jag skulle få vänta. Vänta tills han hade tid. Vänta på min tid.

Jag skrek!
Mannen kom farande. Skällande… Sedan hånfull.
- Jag förstår att dom inte stod ut med dig hemma, som du beter dig.
- Men du spelar väl bara när du har publik?

DÅ visste jag redan, visste vad tavlan som blivit två betydde. Julio hade ju drabbats två år tidigare och han hade överlevt.
Jag visste. Och det kändes bra att veta.

Den annalkande skolstarten som nyss varit så nära, hade börjat försvinna långt bort igenom spiral-tunneln. Knappt skönjbar och inte så viktig längre.

Den gormande läkaren, som tidigare sagt att "Huvudvärk får man avvakta" och som tyckt att jag skulle vara tacksam för att doktorn varit så snäll och tittat på mig i måndags.
Han som sa sig aldrig ha träffat en värre människa än mig...
HAN visste inte.

- Jag tycker att du är ganska förskräcklig själv, sa jag lugnt.
Han gick ursinnigt ett varv runt sängen. Han gick ett varv till - och som jag hoppats, trampade han plötsligt i spyorna.
- Har du kräkts också? sa han förebrående.
- Jaa, svarade jag lugnt.
Julio fanns. Jag kunde vara lugn. Jag visste ju redan. Men inte HAN.

Ljus tändes. Han skulle undersöka mig.
- Jag vill inte se två stycken av dig, sa jag.
Nu skulle han väl förstå vad som hänt. Jag föraktade honom.

Jag ville inte prata mer med honom. Inga ord. Allt var så tydligt.
Jag var stilla och avstannad. Såg, hörde och förstod.

Behövde inte ens bli arg.

Skrivet på Från Ord till Bild kursen i mars-89 på Årstagårdens folkhögskola. Två veckor med Levande verkstad och med Inger Alfvén som ledare för skrivardelen.
Jag gjorde bilden och under tiden växte vad jag skulle berättaI bilden som sen fick mig att skriva och i tunneln försvinner skolan ... Läkarens horn växte medan jag målade. Händelsen är fr 5 aug 1988

Julklappsidé

Igår tog jag med datorn till moster Martha på sjukhuset i Östersund. Det var ju meningen att vi skulle prata med hennes son, min kusin Staffan i USA precis som vi gjorde julen för två år sen när Martha och Sten firade jul hos mig i Kungsängen.

Men kusinen var också i Östersund nu. Han ville kolla hur hans mamma verkligen mådde – fast han ska åka över igen till jul.

Så jag visade bilder på barnbarnet Tage och bilder från Stadshuset i mars och på Annas&Andreas bröllop förra året. Dessutom visade jag inscannade småbarnsbilder på Jon, morfar och ngra släktingar. Tänk så uppskattat! Plötsligt hände det saker i den trista sjukhusrutinen! Vi pratade och mindes tillsammans.

På vägen hem från sjukhuset bestämde jag mig för att jag ska fortsätta att scanna in bilder. Bilder från Marthas ungdom, hennes föräldrar släktingar osv. Sen får Staffan visa dem till jul! Allt på ett USB.

Staffan uppmanade sin pappa Sten, att ta med fotoalbum. När man börjar vara lite dement är ju kanske foton och de minnen de väcker väl en bra terapi och man slipper känna tillkortakommanden!

*På bilden: Min son och min mormor Aline, Marthas mamma.

Ett arbete?

Det var kallt, halt och snöblåsigt när jag gick över gården kvart över sex i morse. Jag var i god tid. Och Pendeln var i tid!

På så sätt fick jag 50 minuter att på Centralen sitta och iaktta sju unga försäljare som krängde mobiler -eller vad det nu var - med hjälp av ”Läckerol” och frågan ”Har du Comvic?

Obehagligt insmickrande, efterhängsna och tydligt egocentrerade typer som gick på Red Bull.

På deras uppmonterade jätteskyltar stod det Tele2, Playlist Quiz, IDOL och Xperia. Lysrören var starka lysande neonfärger. En mer normal kille stod och tog isär kartonger – förhoppningsvis till återvinning.

Konstigt, ingen kom fram till oss som satt på bänken och väntade på våra tåg. Dom ville fånga dom som var på flykt...