Den dagen.... för 22 år sen

-Kom ihåg att du är på ett sjukhus. Och på ett sjukhus kan man inte dö! sa han.

Så absurt!
Jag låg och väntade på akuten efter en veckas ihållande huvudvärk och plötsligt hade jag nu fått kramp över bröstet. Hade blivit rädd och skrikit på hjälp.
Ingen förstod. Inte ens jag.

För att jag inte skulle störa medan jag väntade på undersökningen, körde han in mig i den tomma sängsalen längst bort i korridoren. Lämnade mig i mörkret med dörren lite på glänt.

Jag kände mig förlagd, avlagd, bortlagd.

Då kom krampen igen. Jag kräktes. Såg tavlan i ögonvrån. Den var två!

Jag förstod att han hade bestämt sig för att jag skulle få vänta. Vänta tills han hade tid. Vänta på min tid.

Jag skrek!
Mannen kom farande. Skällande… Sedan hånfull.
- Jag förstår att dom inte stod ut med dig hemma, som du beter dig.
- Men du spelar väl bara när du har publik?

DÅ visste jag redan, visste vad tavlan som blivit två betydde. Julio hade ju drabbats två år tidigare och han hade överlevt.
Jag visste. Och det kändes bra att veta.

Den annalkande skolstarten som nyss varit så nära, hade börjat försvinna långt bort igenom spiral-tunneln. Knappt skönjbar och inte så viktig längre.

Den gormande läkaren, som tidigare sagt att "Huvudvärk får man avvakta" och som tyckt att jag skulle vara tacksam för att doktorn varit så snäll och tittat på mig i måndags.
Han som sa sig aldrig ha träffat en värre människa än mig...
HAN visste inte.

- Jag tycker att du är ganska förskräcklig själv, sa jag lugnt.
Han gick ursinnigt ett varv runt sängen. Han gick ett varv till - och som jag hoppats, trampade han plötsligt i spyorna.
- Har du kräkts också? sa han förebrående.
- Jaa, svarade jag lugnt.
Julio fanns. Jag kunde vara lugn. Jag visste ju redan. Men inte HAN.

Ljus tändes. Han skulle undersöka mig.
- Jag vill inte se två stycken av dig, sa jag.
Nu skulle han väl förstå vad som hänt. Jag föraktade honom.

Jag ville inte prata mer med honom. Inga ord. Allt var så tydligt.
Jag var stilla och avstannad. Såg, hörde och förstod.

Behövde inte ens bli arg.

Skrivet på Från Ord till Bild kursen i mars-89 på Årstagårdens folkhögskola. Två veckor med Levande verkstad och med Inger Alfvén som ledare för skrivardelen.
Jag gjorde bilden och under tiden växte vad jag skulle berättaI bilden som sen fick mig att skriva och i tunneln försvinner skolan ... Läkarens horn växte medan jag målade. Händelsen är fr 5 aug 1988