Min hatt och jag

Det gällde två statistroller  i Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”, en dramaserie som handlar om  aids-utbrottet på 80-talet.

Resan till Hangövägen i Värtan tog en dryg timme. Jag skulle till SVT Drama för att prova kläder. 
Efter att ha väntat i i receptionen hämtades jag av Vicky, en trevlig tjej, som hade huvudansvaret för statisterna under inspelning. 
Långa trappor och slingrande likadana korridorer som även den  nyanställda Katrin erkände att hon länge haft svårt att hitta i.

Kostym hade förberett två byten. En urtråkig ljus skjortblusklänning med olivgrön kappa till "flanören" och en snygg, tunn, svart, gammaldags klänning med en fånig grå sjal till "begravningsgästen"  Men det fattades något tyckte hon...
Jag föreslog min egen fina lilla hatt, som hon ju faktiskt hade bild på. Hon blev mycket nöjd! Jag också!
Glasögonen  skulle jag få klara mig utan, men kom senare på att jag hade kvar ett par från 80-talet som "flanören" kunde ha.

Väntrummet på SVT Drama
. 

Kvällen innan inspelning ringde dom och ändrade kallelsetiden från 8.00 till 7.00!
Upp 4.50 !!

På SVT får man ett rum, en loge, som man delar men en annan person. Där fanns en spegel och en säng! och där hade dom hängt in våra kläde rtillsammans med en papperskasse för ombytet. Jag bytte om till begravningskläder - och min fina hatt!

Medan vi väntade på att alla skulle bli  klara skrev vi namn på påsarna och fyllde i våra personuppgifter, adresser och kontonummer.  

Den dödes familj

Sen gick vi ner till taxin som skulle ta oss tvärs genom stan till Allhelgonakyrkan.

Det var en kall dag
Sminkningen påbörjades utomhus, i väntan på nyckeln till källarrummet, som skulle bli vårt fuktiga, kalla uppehållsrum.

Så började repetitionen. Det var kallt. Vi frös! 
Vi skulle bara ta utomhusscener.
Vi frös.
Efter ett tag kom kostymfolket med fleecejackor mellan tagningarna.
Men vi frös - och det fick inte synas! 

Punktjejen som plötsligt fick jobb

Sen skulle vi klä om till 80-talsflanörer och flytta på oss till Blekingegatan där en lastbil med studenter skulle passera.

Begränsad korsning

Gatan var tämligen avstängd. Gamla bilar och en cykel var parkerade på ena sidan. Vi skulle röra oss så att vi passerade de skådespelande grabbgänget.
Lastbilen fick backa tillbaka och göra om turen och studentena vifta gång på gång. Disel lukten  var hemsk

Katrin och statisttjejerna

Åsögaraget - redo för action

Det gjordes ett avbrott för lunch på en restaurang på samma gata.
Även för oss statister!
Efter maten fortsatte arbetet med scenen, men sen blev det en paus medan studenternas lastbil skulle svänga in på Götgatan.
Då behövdes bara två statister och vi andra fick gå till det nya uppehållsrummet - 
Bingohallens entréhall.
Märklig miljö!
Trodde inte såna ställen fanns!

Alex och Mats i Bingohallens trappa

Alex, "mamman" och Marie

Julia ville ha en bild
tagen på sin födelsedag

Till sist fick fyra av oss följa med bort till trappan vid Dalslandsgatan. Alla andra sattes i taxi tillbaka till SVT och var klara
Vi fyra skulle gå i trappan och möta eller springa föbi grabbarna. 
Men till sist så togs vi bort ur scenen, och satt istället och pratade tills allt var klart och Vicky beställde en taxi tillbaka till SVT.

När taxin åkt ett kvarter så kom skyfallet!
Regnet, åskan och blixtarna som vi sluppit hela dagen.
 
Tillbaka till de tomma korridorerna kunde vi byta till egna kläder efter elva timmar i kostymförrådets.
Hatten stoppade jag försiktigt ner i min väska.
Jag hoppas få använda den till hösten igen, då begravningsscenen inne i kyrkan ska spelas in.

Fortsättningen -om inspelningen inne i kyrkan tre-fyra månader senare - finns i bloggen  "Smakar det så kostar det. Är det så?"

En eftermiddag i Östermalmshallen

Det gällde några kompletteringar till Ont Blod  i Arne Dahlserien som Filmlance håller på att slutföra.
       

Det blir fyra filmer i serien om A-gruppen -

"Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art" , Serien ska sändas i både SVT och  tysk TV nu i höst. 

Dessutom blir det en femte film som kommer på bio. 

För några veckor sedan skrev jag om en scen ur Europa Blues i samma serie. "I sällskap med en mördare"

Tidigare har tidigare Filmlance gjort Beckserien

Josefine, vår pärla placerade ut oss och "räknade pilsner".

Vi  var ombedda att komma i vinterkläder! Det måste ju stämma med resten av filmen!

Jag hade min slitna, gamla duffel och en orange linnetröja med en mörkare tunn halsduk. Vi fick klä om ute på gatan vid en reservingångEn kille som skulle byta byxor fick krypa in i bilen som också skulle fungera som vår effektförvaring.

De ordinarie saluhallsbesökarna var klädda för den försommaren som rådde utanför. Många var barärmade och vissa var iförda shorts.

 kostym, smink, ljud, kamera och ljus

Detta fick pareras genom väntan på rätt tillfälle.

Josefine förklarade att dom skulle fotografera med en rörlig lätt kamera och att det skulle vara vid vinkel för överblick.
Vi blev utplacerade och Josefine visade hur vi skulle röra oss och lärde oss " räkna pilsner".
Vi skulle röra oss i området där "den jagade och den jagande" skådespelaren skulle springa.

Luft-paus i trappan

Kameran flyttades några gånger för samma scen.
Vi fick nya platser.
Det blev nya jakter.
Det gick nog ganska bra faktiskt.
Många nya vinklar
-och många nya utplaceringar
Vi gick och strosade och skådespelarna sprang!

Under en paus kom plötsligt en "fri" jakt där kamerakillen, ljudkillen  och regissören - fortfarande filmande-  kom rusande efter skådespelarna! Vi höll oss undan!

Per, en bra och mycket tydlig inspelningsledare fikar

Eftersom vi alla var varmt klädda, även skådespelarna var det nödvändigt med pauser för luft frukt och vatten!

Den fjärde och sista scenen borta vid fiskdisken tog mer tid än de tre första tillsammans!
Josefin var nöjd med oss - det var "kameran" som krånglade.
Jag märkte att regissören fick nya idéer som han ville pröva
Vi vandrade på - medan turisterna förundrades över alla omtagningar.

Klockan 18 - efter fyra timmar var vi klara! 

Fruktstund  för Anders och engelsmannen

Birgitta statistproffset

Jag började statera den 2 maj och har fått ett uppdrag nästan  varje vecka sedan dess.
Filmlance är det bästa produktionsbolaget jag jobbat med.
Trevliga, tydliga och  respektfulla.                                            

Cityterminalen om en timme?

Jag trodde inte det skulle bli något statistjobb denna  vecka...

...men strax efter klockan ett igår ringde plötsligt Linnea och undrade om jag kunde vara på Cityterminalen inom en timme för vidare transport till Arlanda och filminspelning.
Det gällde samma film som för en månad sen. Den gången var det en scen på ett sjukhus.

Hm... pendeln tar 25 minuter.
Hungrig och halvklädd rusade jag ner till grannen som jag visste var på väg till jobbet. Kunde hon släppa av mig vid stationen?
Jag drog på mig min diskreta olivgröna tunika, mina långa beigea shorts, en tunn svart jacka - och den vanliga axelväskan. Stoppade också ner en banan i mormors gamla svarta skinnväska och cyklade ner till bilen.

Sex minuter till nästa tåg. Bra! Ringde Linnea och sa att jag var på väg.

Vi var åtta statister som skulle komplettera statistgruppen som under förmiddagen arbetat med en incheckningscen på Gardemoen .

Väl framme på Arlanda försågs vi med passerkort runt halsen och eskorterades sedan av en säkerhetsvakt genom spärrar och de vanliga passagerarkontrollerna,  genom taxfree, uppför trappor och till en station där vi försågs med vinterkläder!! 

Kostymfolket var så nöjda med den olivfärgade tunikan! Man lär sig att klä sig osynligt!
Det blev beige yllekofta och grönbeige tjock halsduk, vida bruna byxor som tejpades upp - och så ett par alldeles för stora bruna Hush Puppies. Inga sockar! Dessutom en jacka som jag kunde få bära över min egna svarta väska. Dekorationen på axelväskan fick vändas in mot kroppen. 

Ny promenad med säkerhetskillen och hans medhjälpare. Nu till en lounge som skulle bli vårt läger tills vidare.

Klockan närmade sig tre. 

Det var varmt och yllet kliade.
 På ett bord stod fika framdukat, men vi fick reda på att det snart skulle bli lunch!
God pytt-i-panna med vändstekta ägg, sallad och bröd.

Tiden gick. Vi väntade. Vi svettades.
Jag upptäckte en rödhårig yngling som jag tyckte mig känna igen. Jo, det var en kille från "nazistgänget" vid Skogskyrkogården för två veckor sedan.

Tiden gick. Vi väntade. 

Jag kände plötsligt igen Linn, som var med på begravningen i Botkyrka förra veckan. 

Tiden gick. Vi väntade.

Jag pratade lite med Johannes,den statistansvarige, som jag j träffat redan för en månad sedan under inspelningen på sjukhuset. Det visade sig att han var från Umeå, så jag undrade om han kände något av kusinbarnen. Men han var två år äldre än G.
Johannes har haft hand om runt tusen statister i denna film.
Dom har hållit på i sex månader. En minut inspelad film per dag i snitt!
Johannes visade mig trailern för filmen som läckt ut (?) på YouTube. Han är mycket stolt över filmen, precis som Hanna, assistenten.
När jag kom hem letade jag rätt på trailern .
 

Tiden gick. Vi väntade.
Mobilernas batterier började ta slut. Vi lånade laddare av varandra.

Vid sextiden fick vi reda på att dom höll på att spela in en scen på en toalett.  Vi väntade bara på att dom skulle bli klara.
Vi fick också reda på att "vår" scen skulle utspelas på Oslo Sentrelstasjon, nere i korridoren mot parkeringen.
De gamla statisterna skulle återanvändas och de fick  komplettera sin klädsel eller byta. De skulle i första hand filmas mot ryggarna. Vi nya "oanvända" statister skulle komma att filmas mot våra ansikten

Vid halv sju skulle vi så byta läger. Lång promenad genom terminalen eskorterade av säkerhetsvakten, för att så komma till kapellet.

Det var varmt. 

Nu började väntandet tära även på den statistansvarige som använde kapellets whiteboard till att "hänga gubbe" tillsammans med oss. Några av ungdomarna började spela boll i korridoren.

Just när jag tagit av yllekoftan ett tag - var det plötsligt dags!  Klockan var drygt halv åtta.

Vi placerades ut i rulltrappan och korridoren mot parkeringen. Förvaringsboxar, försedda med norsk text var uppställda i hela den "synliga" delen av korridoren. 

Huvudpersonen, iförd blond peruk, handskar och en lång beige kappa och skyhöga klackar, skulle sätta in sitt bagage i en förvaringsbox medan vi skulle skynda - eller släntra förbi henne. 

Det blev ett bestämt mönster vi rörde oss.

Mellan varje tagning var frisören  framme och fixade hennes hår! Samma självupptagne frisör som senast. Men han var nyklippt. Gissar att det blev för varmt även för honom.

Kvart över nio - efter drygt trettio omtagningar var vi så klara och kunde börja återtåget, eskorterade av vår säkerhetsvakt.
Via rekvisitören och kapellet skulle vi gå iväg till Base Camp, som denna dag var en del av Arlandas stora parkering. 

Där skulle vi lämna våra lånade kläder och där stod den stora bussen som skulle ta oss tillbaka till Cityterminalen.
Det hade börjat skymma när vi klev ombord
Mörkt och skönt. Halvsov. Orkade inte prata med någon längre... 

Hejade, tackade Hanna assistenten  som jag tycker att jag känner nu efter två dagar!

Nä! Regissör, frisör och smikös och övriga ansvariga åkte inte i stora bussen utan i den lilla!

Jag missade tåget mot Kungsängen med en minut. Tjugonio minuters väntan på nästa.
Jag kan vänta.

Hemma igen vid midnatt