Cityterminalen om en timme?

Jag trodde inte det skulle bli något statistjobb denna  vecka...

...men strax efter klockan ett igår ringde plötsligt Linnea och undrade om jag kunde vara på Cityterminalen inom en timme för vidare transport till Arlanda och filminspelning.
Det gällde samma film som för en månad sen. Den gången var det en scen på ett sjukhus.

Hm... pendeln tar 25 minuter.
Hungrig och halvklädd rusade jag ner till grannen som jag visste var på väg till jobbet. Kunde hon släppa av mig vid stationen?
Jag drog på mig min diskreta olivgröna tunika, mina långa beigea shorts, en tunn svart jacka - och den vanliga axelväskan. Stoppade också ner en banan i mormors gamla svarta skinnväska och cyklade ner till bilen.

Sex minuter till nästa tåg. Bra! Ringde Linnea och sa att jag var på väg.

Vi var åtta statister som skulle komplettera statistgruppen som under förmiddagen arbetat med en incheckningscen på Gardemoen .

Väl framme på Arlanda försågs vi med passerkort runt halsen och eskorterades sedan av en säkerhetsvakt genom spärrar och de vanliga passagerarkontrollerna,  genom taxfree, uppför trappor och till en station där vi försågs med vinterkläder!! 

Kostymfolket var så nöjda med den olivfärgade tunikan! Man lär sig att klä sig osynligt!
Det blev beige yllekofta och grönbeige tjock halsduk, vida bruna byxor som tejpades upp - och så ett par alldeles för stora bruna Hush Puppies. Inga sockar! Dessutom en jacka som jag kunde få bära över min egna svarta väska. Dekorationen på axelväskan fick vändas in mot kroppen. 

Ny promenad med säkerhetskillen och hans medhjälpare. Nu till en lounge som skulle bli vårt läger tills vidare.

Klockan närmade sig tre. 

Det var varmt och yllet kliade.
 På ett bord stod fika framdukat, men vi fick reda på att det snart skulle bli lunch!
God pytt-i-panna med vändstekta ägg, sallad och bröd.

Tiden gick. Vi väntade. Vi svettades.
Jag upptäckte en rödhårig yngling som jag tyckte mig känna igen. Jo, det var en kille från "nazistgänget" vid Skogskyrkogården för två veckor sedan.

Tiden gick. Vi väntade. 

Jag kände plötsligt igen Linn, som var med på begravningen i Botkyrka förra veckan. 

Tiden gick. Vi väntade.

Jag pratade lite med Johannes,den statistansvarige, som jag j träffat redan för en månad sedan under inspelningen på sjukhuset. Det visade sig att han var från Umeå, så jag undrade om han kände något av kusinbarnen. Men han var två år äldre än G.
Johannes har haft hand om runt tusen statister i denna film.
Dom har hållit på i sex månader. En minut inspelad film per dag i snitt!
Johannes visade mig trailern för filmen som läckt ut (?) på YouTube. Han är mycket stolt över filmen, precis som Hanna, assistenten.
När jag kom hem letade jag rätt på trailern .
 

Tiden gick. Vi väntade.
Mobilernas batterier började ta slut. Vi lånade laddare av varandra.

Vid sextiden fick vi reda på att dom höll på att spela in en scen på en toalett.  Vi väntade bara på att dom skulle bli klara.
Vi fick också reda på att "vår" scen skulle utspelas på Oslo Sentrelstasjon, nere i korridoren mot parkeringen.
De gamla statisterna skulle återanvändas och de fick  komplettera sin klädsel eller byta. De skulle i första hand filmas mot ryggarna. Vi nya "oanvända" statister skulle komma att filmas mot våra ansikten

Vid halv sju skulle vi så byta läger. Lång promenad genom terminalen eskorterade av säkerhetsvakten, för att så komma till kapellet.

Det var varmt. 

Nu började väntandet tära även på den statistansvarige som använde kapellets whiteboard till att "hänga gubbe" tillsammans med oss. Några av ungdomarna började spela boll i korridoren.

Just när jag tagit av yllekoftan ett tag - var det plötsligt dags!  Klockan var drygt halv åtta.

Vi placerades ut i rulltrappan och korridoren mot parkeringen. Förvaringsboxar, försedda med norsk text var uppställda i hela den "synliga" delen av korridoren. 

Huvudpersonen, iförd blond peruk, handskar och en lång beige kappa och skyhöga klackar, skulle sätta in sitt bagage i en förvaringsbox medan vi skulle skynda - eller släntra förbi henne. 

Det blev ett bestämt mönster vi rörde oss.

Mellan varje tagning var frisören  framme och fixade hennes hår! Samma självupptagne frisör som senast. Men han var nyklippt. Gissar att det blev för varmt även för honom.

Kvart över nio - efter drygt trettio omtagningar var vi så klara och kunde börja återtåget, eskorterade av vår säkerhetsvakt.
Via rekvisitören och kapellet skulle vi gå iväg till Base Camp, som denna dag var en del av Arlandas stora parkering. 

Där skulle vi lämna våra lånade kläder och där stod den stora bussen som skulle ta oss tillbaka till Cityterminalen.
Det hade börjat skymma när vi klev ombord
Mörkt och skönt. Halvsov. Orkade inte prata med någon längre... 

Hejade, tackade Hanna assistenten  som jag tycker att jag känner nu efter två dagar!

Nä! Regissör, frisör och smikös och övriga ansvariga åkte inte i stora bussen utan i den lilla!

Jag missade tåget mot Kungsängen med en minut. Tjugonio minuters väntan på nästa.
Jag kan vänta.

Hemma igen vid midnatt