Jag hade ju tänkt att köpa en ny telefon

Jag hade ju tänkt att köpa en ny telefon efter jul.

Träffade Anna Brixter i förrgår. Det var ju hon som hjälpte mig välja telefon förra gången för tre och ett halvt år sedan.

- Köp en sån här! sa hon

- Nä, aldrig sa jag.

- Jo, men Telia har specialpris just nu

- Nä...?

Men... jag insåg att jag borde ta mig in till stan och kolla runt.

Det blev Telia på Kungsgatan först såklart. Är ju Teliatant!

Det var inte så mycket folk i butiken.

Jag var mest intresserad av HTC.
Ville helst betala kontant och fortsätta med Kontantkort - "Prata på".

Men när det räknats färdigt, insåg jag att denna telefon med abonemang blev väldigt mycket billigare.

Man är inte sämre an man kan ändra sig!

När jag skulle skriva på frågar killen om jag fortfarande jobbar på Ekhammarskolan.

Jo, Erik såg bekant ut - men han hade inte varit min elev

iPhone 3GS 8GB.
0 kr kontant, mobilsurf ingår.
Spara 1440 kr.

Pris: 149 kr /mån
fram till påsk -sedan 198kr 24 månader

Alltså: Den, av de lite mer avancerade, som denna vecka blev billigast hos Telia...

Ang förra inlägget...

24 timmar på Danderyd - med oladdat telefonbatteri.

En och en halv timmes sömn i ett undersökningsrum på en avdelning för magpatienter

Då kom allt från 1988 tillbaka! Jag var rädd.

Därav förra blogginlägget ( skrivet i mars 1989)

Men... skiktröntgen på morgonen visade att det inte fanns ngn blödning (eller tumör)

Under förmiddagen dokumenterade jag konsten i korridoren med min telefon.

Ängeln på bliden längst ner - henne var inget omöjligt för.

HON gick till patienterna och frågade om laddare till en Ericsson. Och plötsligt så var jag inte så isolerad längre.

Men surfdator kunde hon inte fixa!

Det borde finnas en patientdator i varje korridor!

Den dagen.... för 22 år sen

-Kom ihåg att du är på ett sjukhus. Och på ett sjukhus kan man inte dö! sa han.

Så absurt!
Jag låg och väntade på akuten efter en veckas ihållande huvudvärk och plötsligt hade jag nu fått kramp över bröstet. Hade blivit rädd och skrikit på hjälp.
Ingen förstod. Inte ens jag.

För att jag inte skulle störa medan jag väntade på undersökningen, körde han in mig i den tomma sängsalen längst bort i korridoren. Lämnade mig i mörkret med dörren lite på glänt.

Jag kände mig förlagd, avlagd, bortlagd.

Då kom krampen igen. Jag kräktes. Såg tavlan i ögonvrån. Den var två!

Jag förstod att han hade bestämt sig för att jag skulle få vänta. Vänta tills han hade tid. Vänta på min tid.

Jag skrek!
Mannen kom farande. Skällande… Sedan hånfull.
- Jag förstår att dom inte stod ut med dig hemma, som du beter dig.
- Men du spelar väl bara när du har publik?

DÅ visste jag redan, visste vad tavlan som blivit två betydde. Julio hade ju drabbats två år tidigare och han hade överlevt.
Jag visste. Och det kändes bra att veta.

Den annalkande skolstarten som nyss varit så nära, hade börjat försvinna långt bort igenom spiral-tunneln. Knappt skönjbar och inte så viktig längre.

Den gormande läkaren, som tidigare sagt att "Huvudvärk får man avvakta" och som tyckt att jag skulle vara tacksam för att doktorn varit så snäll och tittat på mig i måndags.
Han som sa sig aldrig ha träffat en värre människa än mig...
HAN visste inte.

- Jag tycker att du är ganska förskräcklig själv, sa jag lugnt.
Han gick ursinnigt ett varv runt sängen. Han gick ett varv till - och som jag hoppats, trampade han plötsligt i spyorna.
- Har du kräkts också? sa han förebrående.
- Jaa, svarade jag lugnt.
Julio fanns. Jag kunde vara lugn. Jag visste ju redan. Men inte HAN.

Ljus tändes. Han skulle undersöka mig.
- Jag vill inte se två stycken av dig, sa jag.
Nu skulle han väl förstå vad som hänt. Jag föraktade honom.

Jag ville inte prata mer med honom. Inga ord. Allt var så tydligt.
Jag var stilla och avstannad. Såg, hörde och förstod.

Behövde inte ens bli arg.

Skrivet på Från Ord till Bild kursen i mars-89 på Årstagårdens folkhögskola. Två veckor med Levande verkstad och med Inger Alfvén som ledare för skrivardelen.
Jag gjorde bilden och under tiden växte vad jag skulle berättaI bilden som sen fick mig att skriva och i tunneln försvinner skolan ... Läkarens horn växte medan jag målade. Händelsen är fr 5 aug 1988

Julklappsidé

Igår tog jag med datorn till moster Martha på sjukhuset i Östersund. Det var ju meningen att vi skulle prata med hennes son, min kusin Staffan i USA precis som vi gjorde julen för två år sen när Martha och Sten firade jul hos mig i Kungsängen.

Men kusinen var också i Östersund nu. Han ville kolla hur hans mamma verkligen mådde – fast han ska åka över igen till jul.

Så jag visade bilder på barnbarnet Tage och bilder från Stadshuset i mars och på Annas&Andreas bröllop förra året. Dessutom visade jag inscannade småbarnsbilder på Jon, morfar och ngra släktingar. Tänk så uppskattat! Plötsligt hände det saker i den trista sjukhusrutinen! Vi pratade och mindes tillsammans.

På vägen hem från sjukhuset bestämde jag mig för att jag ska fortsätta att scanna in bilder. Bilder från Marthas ungdom, hennes föräldrar släktingar osv. Sen får Staffan visa dem till jul! Allt på ett USB.

Staffan uppmanade sin pappa Sten, att ta med fotoalbum. När man börjar vara lite dement är ju kanske foton och de minnen de väcker väl en bra terapi och man slipper känna tillkortakommanden!

*På bilden: Min son och min mormor Aline, Marthas mamma.

Ett arbete?

Det var kallt, halt och snöblåsigt när jag gick över gården kvart över sex i morse. Jag var i god tid. Och Pendeln var i tid!

På så sätt fick jag 50 minuter att på Centralen sitta och iaktta sju unga försäljare som krängde mobiler -eller vad det nu var - med hjälp av ”Läckerol” och frågan ”Har du Comvic?

Obehagligt insmickrande, efterhängsna och tydligt egocentrerade typer som gick på Red Bull.

På deras uppmonterade jätteskyltar stod det Tele2, Playlist Quiz, IDOL och Xperia. Lysrören var starka lysande neonfärger. En mer normal kille stod och tog isär kartonger – förhoppningsvis till återvinning.

Konstigt, ingen kom fram till oss som satt på bänken och väntade på våra tåg. Dom ville fånga dom som var på flykt...

Jag är en Teliatant

Jag är en Teliatant säger jag jämt när någon försöker sälja ett telefonabonnemang till mig.

Idag efter lunch åkte jag in till Telia på Kungsgatan, tog ett turnummer och satte mig att vänta.

Det slog mig att de flesta som väntade var äldre än jag.

Är Telia bara till för oss äldre? Vill äldre träffa en person när de handlar? Är det vi äldre som har tid att sätta oss att vänta en tisdag efter lunch? Eller är det så att vissa äldre vissa äldre inte klarar av att fixa sina ärenden på nätet?

Det blev min tur. En ung tjej skulle hjälpa mig.
Jag skulle ju ha ett mobilt bredband och visste att det skulle bli billigare om man redan hade ett bredbandsabonemang hos Telia.
Ingen var stressad. Inte jag heller.
Istället började hon titta över mina olika abonnemang - vad jag egentligen betalade. Hon påpekade att jag betalade mer än 200 kr mer i månaden än jag skulle behöva!

Vi ändrade på direkten.

Sen letade hon rätt på bästa vägen att att betala så lite som möjligt för bredbandet. Engångsavgift 99 kr och sen 29 kr per dygn. Jag ska ju bara använda det när jag ska till Östersund tre dagar nästa vecka och kusin Staffan låna det när han ska dit till jul!

Sen fixade hon ett bätte kontantkortsval ”Telia Refill Prata på”, ngt jag försökt ändra på på nätet – inte klarat av. Det visade sig att man inte kan!

Besöket på Telia har sparat pengar åt mig. Tjejen sökte det som var bra för mig! Inte för aktieägarna.

Jag är och förblir en Teliatant!

En slags anslagstavla

Varför sätter vi upp en massa bilder och texter på anslagstavlor därhemma? För vems skull?

Jag har anslagstavlor lite varstans.
Mina väggar och vitrinskåp är mina anslagstavlor - installationer. Hemsidan jag html:ade 1996 är en anslagstavla. Visserligen gjord för en annan upplösning (600x800) än den våra datorer har idag. Mottot för den fick bli ~Vad ska det tjäna till?, sa Hille. Ja, vad tjänar det till att sy, skriva eller måla..? ~

Mina anslagstavlor är ju gjorda för min skull. Ett sätt att brodera, skriva, klippa, klistra och måla, men kanske främst välja ut sånt som är viktigt för mig på något sätt. Men jag ska också kunna låta mina vänner se dem och därmed visa lite fler sidor av mig .

Den här bloggen är min nya anslagstavla. Inget perfekt skrivande, utan en lek, ett utkast, men lite mer färdigtänkt än "dagboksanteckningarna" på Facebook.
Bloggen görs av mig och för mig själv i första hand. Men jag visar den gärna. Den får gärna kommenteras, precis som grejerna i stora röda vitrinskåpet eller tänkspråket och den snygga teaterbiljetten på torkskåpet.

Längtar efter fler bilder. Då får det bli en annan blogg.