Kvällspressen - en kultur för sig?

Den femte och näst sista Liza Marklund-filmen avslutades i veckan och jag var där - på Kvällspressens redaktion. precis som för en månad sen då "Livstid" spelades in. Se  Tre dagar på redaktionen

Nu gällde det "En plats i solen" och denna gång var det den glade dansken, Peter Flinth som regisserade.
Han har tidigare regisserat Arn-filmerna, en Wallanderfilm, Mordkommisionen,  liksom även Nobels Testamente - den första Liza Marklundfilmen. I den var jag inte med -  men Roland min gamla klasskamrat var med!. 

Peter Flinth är den första verkligen synliga regissören jag stött på.
Han syntes och hördes! Han satt inte i ett hörn - han var mitt bland oss! Skickade inte fram assistenten eller inspelningsledaren Vi hörde alla hans regianvisningar till skådespelarna - och till Johan som skulle instruera oss statister.
Detta gjorde att vi mer än vanligt kände oss som ett helt gäng. Vi var med. Vi bytte blickar, pratade med varandra.

Peter visade sig också vara esteten som brydde sig om detaljerna. Sprang t ex och fixade fram lite röda grejer i allt det svartvita till en viss scen! 

Jag pratade lite med "Berit" - Kajsa Ernst om hur olika det var denna inspelning jämfört med förra. "Ja, det är väldigt olika!" sa hon men ett leende!

Det är nog är nödvändigt att ha olika regissörer för att det inte ska bli för lika,  för enahanda, för skådespelare  - och publik!
Det gäller ju sex filmer med samma rollbesättning!

Jag hade trott att jag visste hur det var att arbeta på redaktionen efter att ha jobbat på redaktionen tre dagar för en månad sen och  trivdes med Filips instruktioner- som krävde att vi såg och förstod förloppet.
Men nu var det helt annorlunda. Nu var det ju Johan - och inte Filip som instruerade oss.
Det var tjatigt! Han visade var och en av oss hur, och vilka "spår", vi skulle gå , hur många sekunders stopp det skulle vara innan man skulle fortsätta, nya sekunder sen vända osv. Nästa, nästa nästa person... Lite trist och det gavs inget större utrymme för eget tänkande!
      

 Vi får ju inte fotografera under inspelning men jag kan inte låta bli pallana som ljuskillarna har. Den ene killen har målat/sprejat. Jag glömde fråga konstnären vad han heter, men sa till honom att jag gillade pallarna!

Erik Johansson som spelar Patrik, Annika Bengtzons antagonist och nu "Spikens" efterträdare vid desken. 
Snälla Erik ber statister om ursäkt för att han som Patrik tvingas vara otrevlig!

Det verkar vara lite kort om folk denna gång.  Hanna, som sköter statistkallelserna tog nu också hand om skådespelarna och såg till att dom kom in när dom skulle. 

Nästa film kommer en ersättare för Hanna! 
Synd!  Vi gillar henne!  Dessutom kommer Filip tillbaka. Det ser jag fram emot!

Maj-Lis

Robert

Rolf

Susanne L

Karl-Bertil

Roger Malin

Carina Fredrik

Agneta Patrik

Agneta fick jobba över andra dagen. Hon är BÄST på tangentbord! så hon fick skriva en text som skulle växa fram på skärmen!

Agneta

Vår utsikt

Vad är det här för kultur egentligen?

Vad är det för människor som sysslar med detta att vara statist?  Som frivilligt går in i uppgiften att inte "sticka ut" utan vara "grå", vara bakgrund, för att ge liv åt en berättelse? Som håller sig i bakgrunden för att andra, och scenen, ska få lysa.

Jag BM

Denna  gång var vi:
en ungdomsledare inom kyrkan, två egenföretagare, en musiker  en personaladmnistratör, en lärarassistent, en fd forskningshandläggare, en rekryterare,  regissör, en florist, en bankanställd, en dramatiker, en tjej som inte blev  bondens fru förra året,  och så några skådespelare... bl a killen som sa upp sig fr sitt fasta jobb med autistiska barn bara för att få vara med -  som skådis eller statist igen, nu när han hunnit köpa och fått lån till lägenheten i Jakan 

Några är  pensionärer.

Och alla  är intresserade av film och kultur på ett eller annat sätt.

"En egen subkultur" säger dramatikerna i släkten. Vad menar dom?

Kanske… sub…ngt lägre, ngt lite löjligt, inte så värdefullt

Jo, för vi får oftast mat sist. Ofta enklare fika...
Vi förväntas fixa hår och smink och kläder själva…och vi får inte ens någon spegel i det enkla kyffet vi delar

Tårtan och skumpan som avslutade några veckors inspelning för teamet och fyra dagars inspelning för oss - den var inte för oss!
Dom var värda det såklart.

  

Snålt!?

Där kommer den speciella bedömningskulturen fram. 

Vems kultur?





På omvägar  fick en i gänget höra av en kompis, en "icke statist", att Leif André, på krogen, berättat att det var så otroligt duktiga /rutinerade statister på Kvällsposten! Jo, många i redaktionsgruppen är förvisso skådespelare... men vi växer ju alla när vi får större uppdrag!