Katastrofscenario - Intervju med Sandy, 42

"Vill du agera drabbad i övning av katastrofscenario?"

Någon hade den 14 september vidarebefodrat ett meddelande på Statistchatt. Man behövde fyra personer som skulle låta sig intervjuas av journaliststudenter - men inte som sig själva utan som offer... 
- Ett skådespelaruppdrag alltså! 
Jag skickade ett mail till docenten/studierektorn, Gunilla Hultén, som snabbt svarade mig. 

Intervjun skulle ske 5 oktober.
Veckan innan det var dags fick jag lite bakgrundsinformation och ganska utförliga personbeskrivningar från kursledarna Sophie Arnö och Stefan Borg. 

Det handlade om ett terrorangrepp i samband med en stor avgörande fotbollsmatch. En bomb som smällde tio minuter innan matchstart.
Regeringen hade varnat och man var beredd på ett angrepp någonstans...







Vi skulle intervjuas fyra gånger, av fyra olika team. Vi skulle tänka oss in i rollerna, vad vi varit med om, hur vi kände oss
"Generellt så reagerar folk antingen med hyperarousal/uppvarvning  eller med hypoarousal - en slags kroppsligt frysläge/inaktivitet när de varit med om överväldigande påfrestningar - så tänk gärna att er karaktär övervägande befinner sig i en av de polerna."

Hur skulle vi svara på frågorna - beroende på hur frågorna ställdes/hur reportrarna närmade sig? 
Vi skulle gå på vår känsla!

De fyra rollerna var :
Sandy, en 42-årig, en ensamstående mamma vars åttaåring hade barnvakt där hemma. Hon var på match med några vänner. Innan dess hade dom besökt puben. Hon var lätt skadad, men vännerna var försvunna. Hon stod och grät vaggande och var svår att nå. Traumatiserad.
Carrie, en van volontär som brukade jobba på matcher. Nu hade jobbat med skadade, tills hon själv föll i en trappa och skadade foten. Nu var hon frustrerad... ville jobba! Det var ju därför hon var där.

Bob, en 45årig frånskild pappa vars tonårsson är på matchen med kompisar. Bob frågar alla han möter om dom sett sonen. Han vill ha hjälp att hitta sonen, ville ha hjälp av journalisterna

Kieran, en säkerhetsvakt, vars metalldetektor slutat fungera, något han förträngt och inte "hunnit" rapportera . 

Journalisternas uppdrag var att intervjua oss - en i taget - dom visste ingenting om oss innan. 
Dom skulle möta oss. Närma sig. Ställa frågor. Få information. Eventuellt fotografera.

Mia

Kristoffer

Jag hade ju förberett båda kvinnorollerna, så när Mia sa att hon helst ville ta Carries roll, så  tog jag såklart Sandys. 

Ivar ville helst spela Bob, 

Men det fattades en skådespelare!
När vi satt där på caféet  på JMK (Enheten för journalistik, medier och kommunikation), sa Kristoffer som satt en bit bort att han brukade statera.... 
Han kunde ta Kierans roll. 

Ivar

Anders Gjöres

Innan det var dags att sätta igång, såg jag plötsligt Anders Gjöres passara! Jag visste ju att han undervisade där
Jag sa hans namn, hejade och sa "Jag jobbar här idag!"

Anders såg bara förvirrad ut! Skakade lätt på huvudet och gick vidare.
Anders bor i samma bostadsområde och vi har/hade barn i samma ålder, Barn som hållit på med amatörteater samtidigt.

Vi har varit på många vuxenfester tillsammans...

Vi fick förbereda oss ensamma i vårt rum för att gå in i rollen. Jag höll mig om skallen/nacken, gungade fram och tillbaka gnällande, gråtande,
Efter en kvart kom första gruppen in. Jag var i min bubbla.... Ojade, vaggade, gnällde. Till sist fick dom lite kontakt. så småningom kunde jag lite osammanhängande berätta vad som hänt. Hur jag stått och pratat med vännerna, hur jag varit vänd med ryggen från explosionen, hur jag träffats i bakhuvudet av något. Hur jag sett kroppsdelar flyga förbi...

Det blev stor skillnad på de fyra intervjuerna! 
Slöt mig, när dom pratade för mycket, förklarade vad dom hette, varifrån dom kom osv, - och värst av allt negligerade att det rann blod från bakhuvudet -"Bara ett skrapsår" sa någon. Men jag öppnade mig när dom erbjöd vatten eller att lfå åna telefonen och försöka ringa hem. 
Jag tittade knappt på någon. Det var konstigt - Sandys känslor blev mina!

Stefan Borg

Ivar och Mia omgivna av två av studenterna

När alla intervjuerna var gjorda samlades vi alla i en stor ring. Journaliststudenterna fick redogöra för vad som varit svårt och vilka lärdomar dom kunde dra. Det hade gått lättare allt eftersom. Dessutom  hade ju dom ju haft olika roller i sina grupper. Några var fotografer, andra var reportrar. Vi skådespelare fick också redogöra för när det varit lättare/svårare att öppna upp.  Vad hade varit bra och vad var mindre bra.
Studenterna ställde frågor till Stefan.

tre studenter

inlevelsefull Sophie

Som avslutning på dagen fick studenterna förstås skriva något om  dagens övning.
Jag bad att vi skulle få ta del av detta.
Vi lämnade våra mejadresser


"Traumamedveten rapportering"
Tyvärr glömde jag att ta reda på hur lång kursen var.

Kursledning
Sophie Arnö  psykolog som jobbar för Rädda Barnen

Stefan Borg  journalist, utrikesreporter. utrikeskommentator på TV4

Det var en stark upplevelse! Jag är så nöjd!

Jag lärde mig mycket om att gå in i roll och 

fick verkligen öva på att improvisera 

Dessutom fick jag 800kr! 

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ 

"Viho"  -  Vicke, Viktor Holmlund 1916 -1980 

Vicke och en av de många praktikanterna i Arvidsjaur.
Kanske Sören Marklund, men det kan också vara Jalle Johansson eller
 Annie Renhorns farafar. Han ringde upp mig för tio-tolv år sen.
Vicke var en bra handledare. Killarna blev journalister eller lärare.

Min pappa var lokalredaktör för Norra Västerbotten (Norran) i Arvidsjaur, från början av fyrtiotalet och fram till 1952 då vi flyttade till Skellefteå och han började på Centralredaktionen. 
"Viho" var hans signatur

Jag brukar säga att jag är uppvuxen på Norrans lokalredaktion i Arvidsjaur. Tidningen hade det tredje rummet i trerummaren.
Jag minns när jag satt under pappas skrivbord, hörde skrivmaskinsknattret. Minns när jag kunde stå rak under skrivbordet...

Även sen vi flyttat till stan och pappa satt på centralredaktionen, var jag ofta med på jobbet, kände sättarna och fotograferna, var med på julfesterna. 







Jo, man rökte på jobbet då. Bilden på Vicke är från tidigt sextiotal (ev mitten) efter att tidningen flyttat från korsningen Järnvägsgatan-Kanalgatan och in i det egna stora huset på Kanalgatan , nära Kågevägen
Dörren till höger ledde till teleprinterrummet.






Innan Vicke började som lokalredaktör skrev han notiser som han fick betalt för per rad. Det kunde gälla notiser om föreningsmöten, olyckor mm  

Axel "Rufus"Holmlund, pappas bror var sportreporter på "Norran" -och senare korrekturläsare.

När vi flyttade till Skellefteå efterträddes pappa, "Viho", i Arvidsjaur av "Tulo" ,Tore Lundholm,  Lailas pappa!

Numera heter "Norran" - " Norran" -  även officiellt!


På sjuttiotalet jobbade Vicke även fackligt i Journalistförbundet, inte bara regionalt.

Jag saknar honom! Har saknat honom i 36 år!

Sabbatsberg - två besök på akuten

Förra våren var jag med på två begravningar för "Gåsmamman" - vid samma tillfälle. 

Nu gällde det två besök på akuten i andra säsongen av serien. Samma dramaturgi vid båda besöken. 
- Någon kommer in med någon - skrikande - 
Det händer i korridoren på den övergivna delen av Sabbatsbergs sjukhus.

Det var i samma hus där jag gjorde min allra första statering för drygt fem år sen. Då var det Hollywood, "The girl with the dragon tattoo", och allt var ruskigt hemligt. 

Även andra inspelningsdagen  av IRL, utspelade sig här, våren 2012


Några år hade jag också min tandläkare Krister Sundkvist  i samma hus . Numera finns han hos Distriktstandvården på Drottninggatan.

Susannes egen bild

Två kvällar innan hade min gamla statistkompis Susanne skrivit och efterlyst patienter till en inspelning där hon skulle vara läkare nästa dag. Jag skrev till Matilda, den statistansvariga, och hoppades... Jag ville ju så gärna träffa Susanne igen!
Men det blev inget av med det, men på kvällen fick jag mail om jobb nästa dag, på samma ställe, bara två timmar på eftermiddagen. 
Perfekt -  men tyvärr var Susanne inte med då!

På väg mot Sabbatsberg ringde Matilda för att ändra tiden... men sa sen att jag kunde komma men fick vänta medan teamet skulle äta. Först skulle dom bara avsluta scenen i  Vasaparken.

Gunn

Josephine

Matilda sa att hon behövde fler.... visste jag någon som kunde komma med kort varsel?

Så jag ringde Laila, Bengt, Josephine, Agnetha och Peter. Alla var upptagna - men Josephine återkom och kunde vara på plats lite senare.

Under tiden dök Gunn upp. 
Jag fick patientkläder,,, precis som två av killarna som anslutit.                     
        

Lars

Lars var ganska ny som som statist. Han och Gunn skulle vara läkare. Lars var fascinerad av stetoskopet... Kollade sitt hjärta.

BM  Gunn

Men till sist kom dom på att - patienter på akuten ju kommer dit i egna kläder!!

Vi fick sätta på oss det vi kommit dit i. "Neutrala färger", som vi hade ombetts ha.
Tyvärr har jag ingen bild på mig själv i de många, ljust gröna, färgerna. Som vanligt nästan bara jag som fotograferar. 
(Jag hann knappt hem innan en av kompisarna bad att få bilder....)


Vi fick mat eftersom tidsschemat var förskjutet! Nåja Josefine kom ju senare, så hon missade rotmos och fläsklägg. Hon fick nöja sig med fikabordet.

Josephine sminkad för skada på munnen, fotograferad
från min plats där jag hänger mot väggen.
Josephine tittar åt det håll "där det händer"  

Så, där hängde jag, trött mot väggen, 
Jag försöker ta kontakt med doktor Lars och är irriterad över att ingen tagit  hand om mig.... när plötsligt rollfigurerna rusar in och högljutt kräver hjälp!...

Gunn och skådespelerskan/ sköterskan rusar till undsättning

statistkillarna

Matilda  Gunn

Sen tillbaka till startplatserna ....

Scenen tas några gånger, även åt andra hållet. Josephine och en  kille placeras långt ner i korridoren åt andra hållet. Nu iförd en rock. 

Ja, så var det fråga om vem som kunde vara med i en scen till? Nästa akutbesök,

Jag kunde i alla fall, 
Nu med en beige tröja över axlarna, och stående långt ner i korridoren.

Vi fick inget papper att fylla i utan  skulle maila våra uppgifter. 

Matilda skulle försöka öka ersättningen eftersom det dragit över på tiden 450kr i st f  300kr.

Bingo med nya och gamla...

Bingo med nya och gamla...? 
Ja, jo, jag tänkte nya och gamla statistvänner. 

Bland alla de gamla vanliga statistkollegorna var det denna dag också många som var på sin första inspelning.  
Många var från Södertälje. Många var amatörskådespelare - och många var också släktingar och vänner till teamet. 
Man hade sökt statister som var över femtio år.... Ja, de unga huvudpersonerna skulle sticka ut i scenen i bingohallen och vi skulle få bli förtjusta när Samuel vann.

Ja, det gällde "Kungen av Atlantis", en film regisserad av Marina Nyström. Simon Settergren har skrivit manus och han har också huvudrollen.
LT i Södertälje skriver: 
"I sommar regisserar hon sin första långfilm. Budgeten är liten men stjärnglansen på rollistan är stor." (bild LT)

Maris fotojobb-
gluggen syns!

 Jag hade sett Elsas lilla "push" för projektet, men ändå inte sökt det förra jobbet... Salsa var ju inte min grej.
Men när jag var och förnyade mina bilder hos Mari Molander och hon berättade mer om vilken fantastisk tjej Marina var, och urskuldade sig "....jag brukar ju inte rekommendera gratisjobb.." men Marina är så jätterar. Och så skrev hon ner mailadressen till Tobias Moe...
Jag sökte och det behövdes mycket folk till nästa inspelningsdag.
.....

Vi skulle tillbringa lördagen i en bingohall vid Fridhemsplan. 
Inspelningen skedde i den övre lokalen. I den undre pågick vanlig Bingo.

Annika  Tommy

Anders och Agnetha satt och väntade utanför när jag kom. Efter att ha anmält mig hos Myran gick jag tillbaka ut till dem igen. 
Då dök Tommy,  Annika och Laila upp - och Eva - en gammal bekant som bara varit statist en gång tidigare, nämligen i en film som sonen jobbat med.
Inne satt Elsa, MajLis med man, Marianne, Anna och några till som jag bara sett tidigare, men inte vet namnet på.

Del av teamet   Myran pekar

Det blev ett väldigt pyssel med omflyttning av bord och statister innan vi kom igång

podiet

Till sist berättade Marina och Sergej om vad som skulle ske under dagen.
Sergej informerade lite extra för de ovana statisterna. "Förbjudet att titta in i kameran"


På scenen stod kuben med bingokulorna på ett podium. Under skynket satt tjejen som skötte vilken kula som skulle komma upp.
Till en senare kameravinkel fick man "fuska" och höja det.

höjning av podiet

Marianne     Eva

'






Efter några timmar skulle rälsen läggas ut. Rälsen som tillät filmning i 360 grader.
Ny omflyttning av bord och statister.

"dolly" kameravagn på hjul

kort vattenpaus

Vatten serverades under inspelning.

Laila

Tommy

Vi hann med lite paus också allt emellanåt - med kaffe och mackor.
Vi som stannade två timmar extra fick pizza-"slajsar" tills vi blev mätta.

Elsas selfie: Happy Elsa Simon Marina
 ger Elsa en gratismånad på Filmcafe

Maud   Bingo-utropare
Anna     Marianne spelar

Det var en trevlig dag. Men jag var väldigt trött när jag kom hem! De åtta krångliga pendeltågsveckorna var inte över förrän två dagar senare.

Men jag ställer gärna upp igen om det behövs.
Tågen går ju som vanligt nu!

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ Information från Filmbasen Medverkande i urval: Magnus - Philip Zandén Samuel - Simon Settergren Cleo - Happy Jankell Angelika - Anki Larsson Monica - Katarina Ewerlöf Josefine - Isabelle Kyed Dam i väntrummet - Inga Landgré Skötaren Kim - Samuel Haus Grannen - Mats Qviström Synopsis: 21-årige Samuel tar hand om sin pappa Magnus, som har schizofreni och tror sig vara Kungen av Atlantis. När Samuel möter Cleo inser han att det finns ett liv bortom livet med sin pappa. Men för att gå vidare måste Samuel släppa taget om Magnus, något som visar sig vara lättare sagt än gjort. Med stöd av/i samarbete med: Anders Sandrews Stiftelse AVhelp - Nordic United Schizofreniförbundet Fountain House Bernhard Film

Gör du dina stunts själv?

"Gör du dina stunts själv?" så kommenterade Daniel mitt inlägg på Facebook 18 maj... 

Det gällde  informationsfilm för NCC... Involve Communication  använde sig av Vingaland ett litet filmbolag från Göteborg. Två dagar - Två scener.

I mailet från Kerstin på Involve står:

"Involve Communication i samarbete med NCC tar fram ett antal filmer med temat hållbarhet. Filmerna ska användas internt för medarbetare på NCC. Syftet med filmerna är att visa NCC:s påverkan för människor i dagliga livet och kommer att inleda olika informationsmoduler som tar upp allt från trygghet i boendet till byggmaterial och återvinning. Det ska inte vara något tal i filmerna så vi filmar korta scener när man ser personer i olika vardagssituationer. I hemmet, på väg till jobbet mm"

Dag 1

Anders   Kerstin   Ali

Jag hade tagit direktbussen från Konsum i Tibble till Kista. En buss som går på morgnarna och eftermiddagarna.
Mycket praktiskt.

Kerstin och Niklas hämtade upp mig och Ali vid tunnelbanan, precis där bussen stannat. Sen fick hon snurra runt lite för att hitta inspelningsplatsen. Gatan var lång. Anders och resten av filmgänget hade valt en snygg cykelbana med vit kantsten, omgiven av varierade husfasader och lite natur. Den slutade i en uppförsbacke.





Jag skulle cykla på en el-cykel en halv dag för 500 kr!
Nä, det var ingen "tant"cykel precis!



Den var svår, mycket svår att kliva över! -  dvs komma upp på! En extra dubbelram...
Det märktes att man var sjuttio...

Jag var iklädd min vanliga lila manchesterjacka och hade den röda axelväskan, som dom envisades med att kalla "handväska".

Det var kallt och blåsigt, så jag fick låna Susannes fleecetröja att ha under manchesterjackan



Ali skulle cykla racercykel i kortärmad kortbent sportmundering.
Han fick frysa - under tagningarna i alla fall.


Jag tränade åtskilliga vändor.

Lärde mig inställningarna, lärde mig att accelerera snabbt.


Vi bestämde att jag skulle passera Ali vid tallen i uppförsbacken i borta i naturdelen på sträckan.
Nåja, uppförsbacken var inte brant alls. Man skulle fejka lite med kameran....


Först ut var Ali.

Lite gråmulet till en början

Han cyklade på cykelbanan, hela vägen fram till korsningen med trafikljusen. Förbi alla byggnader, över en gångbana och uppför backen, förbi naturdelen med tallen.

Han körde den flera gånger, medan skåpbilen med kamera i den öppna sidodörren körde parallellt på bilvägen!
Dom varierade avståndet och varierade höjden på kameran.

Sen var det min tur... Samma procedur.
Vid tallen skulle jag vända på huvudet och le.
Därefter gjorde vi samma sak båda två samtidigt och jag körde leende om Ali!
Det gällde att göra omkörningen på samma ställe varje gång förstås!

Det gick bra!

Då var det bara en variant kvar.
Filmningen framifrån...


Den stora skåpbilen skulle köra på cykelbanan och jag knappt två meter bakom.
Jag skulle hålla samma hastighet som bilen...
Den första tagningen gick bra.
Sen ny plugg. Ny lins.
Denna gång gick det också bra - ända tills vi passerat tallen.... Då tvärbromsade bilen! - och jag också! Handbromsen högg! Jag föll!  Föll åt sidan. Det var omöjligt att bara kliva av. Jag bara låg där. Det gjorde fruktansvärt ont!! Anders kom rusande. Förskräckt. Han ville omedelbart hjälpa mig upp. Jag ville bara ligga still en minut innan jag reste mig,
Inget brutet, bara ett uppskavt knä och ett rejält blåmärke på det andra - och även på vristen. Men jag kunde gå, kunde cykla. Så "På´t igen!"
Jo, visst, föraren borde ha varnat mig, så  i fortsättningen räknades det ner vid inbromsning. Det blev ett par tagningar till innan det var dags för Ali att göra samma sak som jag gjort.

Så här nära körde vi, i bilens hastighet...

Jo, jag glömde berätta att vid ett inspelningstillfälle fick jag också ha en kamera monterad på bakhjulet på "min" cykel. Jag körde samma sträcka som tidigare. Jag fick passa mig så att inte hälen skulle slå i kameran...
~  ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

Jag la ut ett par bilder på Facebook samma dag, den 18 maj. Jag skrev bl a om när jag körde efter bilen - och om när jag föll...
Det var då Daniel skrev kommentaren "Gör du dina stunts själv?"
En kommentar jag uppskattade!

~  ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

Det var denna Winora Radius Urban  för 23000 kr som jag körde.
Ett rejält "sug" hade den. Snabbaccelererad.
Måste säga att jag blev imponerad!
Nu vet jag varför elcyklar blivit så populära

Men jag hade trivts bättre på en elcykel av tantmodell

Dag 2

Dagen därpå skulle jag ta pendeln mot Flemmingsberg. Byte på Centralen

När jag var nästan framme meddelade Kerstin att dom var rejält försenade... 

I mejlet från Kerstin inför de två inpelningsdagarna hade det stått

"Vi kommer att vara vid Alfred Nobels allé i Huddinge. Jag får återkomma med närmare adress när vi ses på onsdagen.

 Klädsel: Vanliga utekläder men helst andra kläder än vid cykelturen."

Hela högskoleområdet har adress Alfred Nobels Alle... i två nivåer!

Jag mötte två förhoppningsfulla killa som sökte polisutbildningens lokaler. Jag föreslog att dom skulle fråga i ngn reception. Det hade dom gjort, men fått svaret att kolla på inormationskartorna. Jag kunde inte hjälpa dem.

Jag utforskade området...

Kerstin hade dagen innan sagt att jag skulle spela en farmor/mormor som kom från ett sjukhusbesök hos ett barnbarn ... och att jag  skulle ha några barnteckningar i handen. Jag gick genom hela området och bort till sjukhusentrén, där jag köpte en glass.... Väldigt onödigt!   

Det blåste

Jag stannade uppe på bron som går över Alfred Nobels Alle... Där under står en blodbuss. Så ser jag plötsligt den vita skåpbilen från igår. Sen är den åter försvunnen. Jag går i alla fall nerför den stora trappan. En stund  senare kommer bilen igen. 

Då får jag plötsligt nytt meddelande från Kerstin, som letar parkering.

Det är fest längre bort på Alfred Nobels allé. Ett himla oväsen. Skummiga ungdomar passerar. 

Skumbad någonstans.

Hörnet

Det är en gråmulen dag. Lite småkallt. Jag hade min rödrandiga plysch-jacka från Vamlingbolaget och en röd linnesjal. Den värmde något i alla fall.

På slutet tog jag fram den tunna regnjackan från Marimekko och satte den utanpå medan jag väntade

Jag satt då på en bänk där någon lämnat ett tuggummi! Grr! Jag fick bort eländet en vecka senare med hjälp av bensin!

I en scen skulle jag komma gående nerför stora utomhustrappan. Det skulle ju föreställa ett sjukhus, men det fanns ju ingen sjukvårdspersonal där. Då gick Anders gick in i blodbussen för att få låna personal. Dom blev bjudna på fika för besväret.

Ja, vad hette han, den andra statisten som jag skulle stöta ihop med i hörnet? Har ingen bra bild. Har inte antecknat.

Nåja, jag skulle tappa barnteckningarna... Han skulle hjälpa till...  

Många tagningar.

För den sista scenen klättrade regissören Anders upp på skåpbilen för att sköta kameran. Den inhyrda fotografen kanske inte ville? eller så var det där med försäkringar?

Vid ett tillfälle under de två dagarna berättade Anders att  han hade mycket höga tankar om statister... 

Han sa att en statist en gång varnat teamet för en annan statist som tidigare stulit från an inspelning.

"Då vet jag vem det gäller!", sa jag. 

Jag och många vänner har gjort på samma sätt!

Meddelat teamet.

Innan Kerstin åkte hem till sina barn, lovade hon att skicka en länk när filmen var klar! S

er fram mot den