På Solsidan - på Hässelby slott

På Solsidan är är är en svensk dramafilm från 1936 i regi av  Gustaf Molander och med Ingrid Bergman och Lars Hansson i huvudrollerna. Den byggde på en norsk pjäs som senare blev svensk pjäs och även en norsk film 1956. 


Sen har vi ju serien Solsidan - fem säsonger!!! -  Mycket uppskattad, mycket omtalad och hänvisad till - Men jag har inte gillat den! 
Jag blir så lätt generad!

 - Jag har sökt statistjobb för Solsidan många gånger. Mina vänner har varit med. Många gånger. 
Men inte jag.

Nu i juni behövdes 150 statister till filmen Solsidan. Det skulle behövas folk i tre dagar! Nu skulle Hässelby slott förvandlas till ett fint ställe i Torekov som "Mickan" hyrt till för en fest. Festklädda skulle blandas med badrocksgäster som kommit fr stranden. 
Jo, jag var en av dessa 150. Det var kallt. Jag hade hosta och var glad åt erbjudandet om badrock utanpå på min halvlånga lila linneklänning

Valerie

Det var kallt 26 juni.
Kallt och blåsigt och vi 150 statister fick trängas i ett tält på baksidan av slottet.
Alla fick inte sittplats på bänkarna vid borden!  
- Vi som hittat en plats höll hårt i den. 
Det dröjde väldigt, väldigt länge innan inspelningen kom igång. Det var ju första av tre inspelningsdagendagar.

Gurra

Jag mötte många engagerat beundrande Solsidan-fans, den där kalla måndagen på  Hässelby slott. 
Många? Ja, vi var som sagt 150 st på "festen i Torekov" och många var beundrande.

Daniel

Det fanns kaffe och kakor och senare även smörgåsar.
Toaletter ställdes upp i trädgården


När vi väl kom in på "borggården" grupperades vi. 
Jag var mamman i en familj med två vuxna döttrar. Janne pappan och Maria och Pauline våra döttrar. Vi höll ihop. Jag gruffade hela tiden på Maria  men klappade på favoriten Pauline.

Janne visade sig vara bekant med Robin, en gammal elev som han producerat musik med. Facebook kollar ju snabbt sådant. 
Robin såg att Janne träffat på mig....

Vår familj som skulle hålla ihop,
 pappa Janne, dotter Maria, mamma BM, dotter Pauline

Lars, en bekant från en kortfilm
för Kulturama 2013

Maria

Janne

Vi minglade. Folk höll vinglas i händerna större delen av tiden. Jag lyckades ställa ifrån mig mitt vid ett tillfälle. Skönt!
Sen lyssnade vi på Oves mer än lovligt pinsamma tal!! Delvis improviserat Vi hörde det om och om igen! Jag blev mer och mer generad!

Jag förstod varför jag inte brytt mig om att följa serien Solsidan.

Dom som planerat dagarna på Hässelby slott var nog inte så erfarna... Nä, ingen hade nog tänkt på Brommaflyget! Flygplanen kom in för landning eller startade. Vi fick avbryta gång på gång. 
Dessutom spelade solen oss spratt hela eftermiddagen. den kom och gick...
Det var som sagt en ovanligt kall junidag. Alla frös. Till på köpet fick vi kall sallad, hade varit perfekt en varm sommardag! Jag gnällde lite, men de flesta nöjde sig, tyckte inte att man kunde begära varm mat!

Inspelningen drog ut på tiden. Den pågick till långt efter 23. 

Sen skulle vi alla ta oss hem. 
Det skulle gå en buss till Barkarby. Enligt tidtabellen borde jag hinna med det näst sista pendeltåget. Men bussen kom lite försent så jag fick sitta på stationen mitt i natten i en timme!

Det var fler gamla statistkompisar där den dagen, har jag förstått senare. 
T ex Brittmarie D och Madeleine. 
Tror att dom var  var där alla tre dagarna. 
Men BmD suckade - Aldrig mer!!

bild från förhandsreklam  Sven Wolter som farfar
Trailern är inte alls i min smak så jag skippar den
premiär 1 dec

Inspelningen på Hässelby slott skedde 26-28 juni 2017

Spegel, spegel på väggen där...

Magnus hade hämtat mig 14.30 vid Karusellplan. 

Det satt två till i bilen.
Tjejen bredvid mig pratade med Magnus om vilka dom två jobbat med tidigare. I övrigt  var det tyst i bilen.

Så jag presenterade mig! Sa vad jag hette.
Saul sa också vad han hette, liksom tjejen - som var kostymör. Hennes namn har jag glömt...











Bilen hade svängt in på gatan bakom den gamla fabriken. 

Vi klev ur. 
Kostymören gick iväg med Saul och lämnade mig kvar utan att säga något till mig. 
Jag kände mig ensam - och lite övergiven, men vandrade vidare uppför gatan åt det hållet Saul och kostymören gått.

ser du spegeln?

Jag visste ingenting om inspelningen. 
Teamet var ganska stort och detta var deras tredje inspelningsplats för dagen.
Plötsligt fick jag syn på en spegel som stod lutad mot väggen.

Vandrade åter nerför backen med solen i nacken.




Jag såg teamet, nickade, och log lite. Ingenstans såg jag till något fikabord. 

Jättelika lastbilar körde till och från nybyggena precis i närheten. 

De färgstarka nybyggda husen högst upp på gatan stod i stark kontrast till de gamla slitna fabriksväggarna.

Så dök Saul upp. Hans varmt bruna mockajacka var utbytt mot en ljus, nästan vit kostym. Flott, men inte lika snyggt! Inte lika bekvämt och ledigt!

Saul

Nåja, det fanns visst en plan... 

Jag hade ju fått en färgkarta gällande vilka färger jag skulle försöka ha på mina kläder... Det skulle passa till husen längst upp i backen tydligen...

smink

Ja, och sen kom hon fram till mig. 

dansinstruktion

Nä, hon hade inte fattat att jag skulle var med utan trott jag skulle göra "ngt annat"... 
Men det var väl hon som hade sett till att Magnus skickat färgkartan? 

Nä hon bad inte om ursäkt..  
Mina olivgröna plyschbyxor/tights som jag hade på mig "lyste" lite för mycket... men jag hade ett par mörkare, dovare tights som funkade. Men jag hann också prova vita fladdriga ur hennes kassar. 

skuggor

Min egen vida, grålila linnejacka byttes mot snygg slank mörkgrå, rak kappa. Min långa gråvita stickade linnetröja var dock perfekt - men utan den kära linnehalsduken. 

Mitt jobb då? 
Ja statister går ju förbi - eller över gator... i bakgrunden

Jo, jag mötte Saul vid spegeln, tittade lite - och gick förbi - och vandrade vidare uppför gatan Upp mot ljuset!

Så ser det INTE ut i filmen! 

Jo, jag var lite "låg" till en början... saknade statister, de vanliga statistkompisarna. 
Blev ju lite lämnad år mig själv. 
När jag lite senare pratade med två damer som jag trodde hörde till teamet, berättade jag om min känsla. 
"Jamen, det får vi ta med bolaget!" Det visade sig vara två damer från beställarna, Returpack.

Sen pratade alla med mig! Såg mig i ögonen. Kommenterad tagningarna osv. Alla utom kostymören.
Det blev många tagningar av Sauls dans, vårt korta möte framför spegeln.


Reklamfilmen kommer nog på TV.... Då lägger jag in länk

27 september

Bröst - mina bröst!

Stina 13 år

Skönheten

Min mamma missade aldrig något tillfälle att tala om hur vacker hon var -  som barn och som ung kvinna. En Skönhet! Jo, det var hon väl! Jag kan ju se det på bilderna!

Att jag skulle vara vacker föll varken henne eller mig in...!
Ja, jag provade kläder som hon haft. Försökte använda...Men rymdes aldrig i dem.

Hon, den slanka, vackra, hon som var tom smal under graviditeten!
Jag är född den 13 april, men i februari såg ingen att hon, 28 år gammal var gravid.
Hon kräktes hela tiden, säger hon. Jag förstår det som att hon ville bli av med mig! 
Men ett foster tar ju det som det behöver, tack och lov! 
Jag vägde 3 1/2 kg! Det är väl bara tandanlagen som tog skada av kräkningarna tror jag.


Till allt det vackra hörde ju brösten! Hennes bröst. Rejäla och rätt! Om jag  ammades vet jag egentligen inte! Men det gjorde man väl då! Ett tag i alla fall!

Jag undvek dem! - tror jag!
Åtminstone från puberteten och framåt. Det vet jag!  Hade så svårt att krama henne!

Hon mejade ner mig, dvs mina små bröst, när hon stod där med händerna i sidorna så att armbågarna precis träffade mina små bröst mitt i... Aj!!
Det fortsatte hon med livet ut…

Jag var alltså onormal!
Så jag höll mig undan alla tillfällen till stoltserande.  Att inte bli sedd, var det som gällde.

Jag var ju aldrig slank! Bara benig.

Hon pratade om brösten jag skulle få... "Nästa år du, då ryms du inte i kappan!" sa hon när det började röra på sig så smått. Ett nervöst flin, och med en egendomlig röst.

Jag besvärades av pratet - och tanken.... Det kunde ju inte Hon veta, inte veta vad min kropp tänkte ta sig till...

Stina 10 år

Det blev inga bröst! 

Ville jag överhuvudtaget ha några? Identifikationen med henne som så förnekat mig var väl kanske inget att ha?

Putorna doldes effektivt av halvöppna koftor, framskjutna axlar eller korslagda armar.

Jag var fullt på det klara med att jag inte hade bröst bara putor. Pinsamt!

Värst av allt var de svettiga besöken, när man med mammas hjälp försöka få en BH till de obefintliga. Resultatet blev alldeles för snävt  - bara för att kuporna skulle kunna passa något så när. Vilken pina!

"Så smått har vi inte!" fick jag höra. 

Stina 12

Ett år senare var det dags för ny pina i affären. Jag visste

ju att det inte fanns, men jag måste... utsätta mig... svettas och förnedras.

Så småningom gjorde jag besöken själv. Nästan lika hemskt då!

Förstod aldrig hur andra så lättvindigt rörde sig bland underkläderna i affären. 

Med sånt lättsinne...? Som om det var kul...?!

Så visst var det en befrielse när BH:n kastades! För mig i alla fall!

Så var jag då gravid vid 30 års ålder. Jag fick faktiskt lite bröst!! Faktiskt! Jag sträckte stolt på mig! Men jag ansåg det otänkbart att jag skulle kunna amma med mina små bröst.

Så fel jag hade. Det gick bra! Jättebra! 

Dessutom inte otrevligt alls!! En mycket bra känsla!

Bröst hade jag alltså...

De läckte förstås! Jag var tvungen att ha amnings-BH med inlägg som sög upp överskottet.... och en stor T-shirt att sova i. 

Fick byta när jag bytte på barnet!

Ja, brösten krympte ju visserligen ihop sen, till den vanliga helt ointressanta storleken....

Så jag förnekade dem..... Lättast så! 

BH:n var ju kastad den tiden och jag lät den ligga.... Behövde den inte...

Men, jag gjorde en lustfylld upptäckt många, år senare, när jag nästan var 50... och K gick och handlade det han tyckte jag behövde. Han hade frågat och diskuterat sig fram! Visste precis det jag inte visste. Det är omfånget som har betydelse och som sen ska styra hur stora kuporna ska vara! Inte små till smått. Ibland läser jag det

  

Numera kan jag tom gå och titta på underkläder, välja, utan att svettas!

Lite förvånad är jag dock fortfarande över att faktiskt dom flesta är så totalt obesvärade!

Jag kan inte identifiera mig med Den Enorma och hennes Behag

Men, nä jag är inte inte avundsjuk, bara identifikationslös....

Sen jag gick i pension för sju år sen har jag kastat BHn för andra gången. Sätter på mig den ibland, när jag vill. 

Mina bröst är bra, jag är nöjd med dem! Inga hängbröst. De har form trots att de är små!

Jag har bröst!!

feb 2015
aortan reparerad -inte brösten

Stina 63 år

rosa bandet
insåg att det var
rätt tid

Denna drapa påbörjades 1996, 

Skrevs om 26 mars mars 2000 

 bearbetades om nu i månadsskifte sep-okt 2017

Jag fick försonas med Stina, Kanske jag någon gång skriver om det... 

Jag skrev en text om det till begravningen. 

Tacksam