En inspelning för Beckmans på Italienska kulturinstitutet

 "elegant som en i gräset tappad damsko" -så har  Italienska kulturinstitutet och dess läge på Norra Djurgården beskrivits,

Sent femtital,  men denna del, med
teatern är fr tidigt sextiotal arkitekt Ferruccio Rossett

Det var mörkt den tidiga januarimorgonen när jag var på väg på  Italienska kulturinstitutet.

På väg dit passerade jag den Amerikanska ambassaden, där många redan stod och köade.
Jag fortsatte gatan framåt, följde järnstaketen, anade knappt byggnaderna där innanför, såg inga nummer, utan följde bara gatans svängning. Mindes kartan... 
Men så plötsligt öppnade sig en stor gård och längst in stod ett gäng och väntade. Elsa hade varit där nästan en timme
Vi fick vänta ett tag tills en av de anställda kom och öppnade för oss... 

Del av foajén

Vilken arkitektur! 









Först kom vi in i en fantastisk foajé, med  möbler, designade av arkitekten Gio Ponti, 
- han som ritat och planerat det mesta i huset - tom dörrhandtagen och skyltarna på toalettdörrarna. 
Arkitekten Rosetti deltog i  senare delen av bygget som omfattar teatern - se taket!

Letitia och Elsa i teatern

Vi fick först  gå in i "teatern med det helt fantastiska taket"!

Här inne skulle de lilla filmen senare spelas in.
I filmen kommer taket inte att synas. Synd!

Och sedan fick vi gå in till "vårt" rum!
- och för en gångs skull var vårt uppehållsrum vackert! och väldesignat! .


Vi statister, som brukar hänvisas till kala, tomma, fula och övergivna rum med bara ett par klappstolar att dela på. - Nu fick vi "rummet med utsikt".

Och vi fick sitta i de designade skinnmöblerna!
- bara vi inte hade några vassa grejer i fickorna!

- men, vi fick inte lägga något på de designade borden. 
Inte ens en telefon.

...och Ivar

Vi var åtta statister som skulle vara "församlingsmedlemmar" vid en kombinerad "gudstjänst"/modevisning. 
Två androgyna modeller i svarta kläder, designade av två av modestudenterna från Beckmans Designhögskola, har större roller i en invigningsritual
Vi statister skulle vara klädda som till en frikyrkogudstjänst, lite tråkigt och konventionellt - men inte i svart! 

Linus, Oskar, smink, modell, designer

Vi hade fått riklig information om projektet som Oskar och Linus, två av studenterna på "Visuell kommunikation" planerat  ända sen i höstas,

      "Jag bifogar dokumenten:

      - Ett treatment med mer info kring filmen

      - Inspirationsbilder för klädsel

      - Inspirationsfilm för agerande"

Killarna hoppas att filmen ska visas under Stockholms Fashion Week

Angel

Våra egna klädförslag kollades.av stylisten Sarah.

Vidar och Ivar i blått. Ivar med tröja över axlarna

Den blott tolvåriga  Angel fick en mer mogen look

- "Fult" tyckte hon.

Vi pratade om "hållning", vuxen hållning. 

Jag hade egna kläder- som jag letat fram ur mina gömmor. 

Kul att jag kom på att ta med kamén!

Ann

Erik

Elsa?   -   "konstbild"

. 

Elsa hade turen att få låna en mycket klädsam vit klänning och en snygg benvit yllekappa.

När hon fick se denna bild sa hon genast att den var överexponerad! 

Letitia

- Det är en konstbild, svarade jag då.

- Inte en bild på mig! sa hon. 

Nåja....

Hår&Make, Sara och Nathalie, fick dock husera en trappa ner, 

i källaren.

"Schamanen" -och modellen - Moa väntar på sin tur  på soffan.

En trappa ner fanns också toaletterna. Designade . 

BM på toa

Handtag - designad

Trevligt team

Det fanns gott om godis, och "sladdhållaren" Robert servade med nybryggt kaffe hela tiden

Vid ett-tiden dök en sk foodtruck upp ute på gården och det blev "pulled pork" för min del!

Vi hjälptes åt åt att fälla ut enkla hopfällbara bord  i vårt vackra rum.

Alla åt tillsammans.

Vi skulle varit klara klockan fyra....

Sara med shortsen jag vill ha!

Oskar frågade om vi kunde stanna lite längre - Kunde han fixa något för oss?

Vi enades om att, om vi skulle få lite bilder på oss själva " i extas" från inspelningen, så kunde vi stanna en timme till.

Vi fick inte ta bild på kreationerna - och inte heller avslöja för mycket om filmens upplägg. 

Men när det väl varit visning, hoppas jag kunna lägga in en länk till filmen i alla fall.

Jag gillar ju design -

och är dessutom lite barnsligt förtjust i "Project Runway" på TV. 
Jag ser det om och om igen...

Denna dag var det en helt annan Runway!

Duktiga art directors och designers och modeller var det  
- men det var stylisten Sarahs stora  "shorts" i svart läder som  jag blev mest förtjust i. 

Angel hann hämtas av sin mamma innan vi tog bilden på statisterna, 
Bilden med oss och våra art directors fick jag inte. Ann hade också hunnit gå för att ringa taxi

 och här är alla de andra filmerna

Några bilder fr Vernissagen på klädesbutiken APLACE på Norrlandsgatan 11.
Eventet började 19.30 och det bjöds på lite gratis öl. 

Oskar och hans systrar

Läraren, presentatören

Linus när han tog bilden högre
upp efter inspelning

Oskar

Elsa

Ingrid som var med i en annan film.
Hon var bartender

Bilder från inspelning av filmen, och som skickats till oss

"Vit svensk film" - Lyssna på Kino!

"Kino ställer frågan hur det kommer sig att svensk film och TV inte speglar det land vi lever i just nu. 20% av befolkningen under 18 år har en utomeuropeisk bakgrund, men det syns inte i TV-serier eller på biorepertoaren."
så står det på Kinos hemsida

Lyssna på Kino i P1 !

Lyssna särskilt på det senaste programmet  "Vit svensk film"

Den här gången tog dom  upp en av mina käpphästar så jag satte mig ner och skrev ett mail till redaktionen

Här är mitt mail till P1-programmet Kino 

Mailet till Kino hade inga bilder.... Men  bloggen ville jag illustrera!

" Apropå  ”Vit svensk film”

Jag har nu lyssnat på Kino-programmet ”Vit svensk film”!

I somras hörde jag något i samma ämne diskuteras och hade tänkt skriva då, men det blev bara inte av. 

I film behövs ju - i motsats till teater- statister för att göra filmen levande och ”verklig”.

Det behövs statister som är klädda i beige, grått och olivgrönt som rör sig i bakgrunden, står och väntar på bussen, sitter på tåget, handlar i affären, ”äter” mat på restaurang, sippar päroncider ur champagneglas i timmar eller som  bara passerar  hastigt framför kameran och ger ett suddigt spår.

Statister hjälper till att måla en bild av miljön och samhället - nästan alltid en helt vit bild!

Jag är statist sen snart fyra år tillbaka. Ungefär lika länge som jag varit pensionär.

Statistjobbet är oftast mycket dåligt betalt, ibland bara biobiljetter - men det är ju kul att träffa nya vänner - kul att göra något helt annat än man brukar göra.

Vi statister får oftast våra jobb via någon av sajterna statist.se eller filmcafé, där statistansvariga castare annonserar och sen väljer ut bland de som svarar på annonsen – eller ringer upp någon av de 10 000 personer som anmält sig med bild till sajten.

Ibland får vi provfilma, men då gäller det oftast någon reklamfilm.

Första gången jag reagerade på hur snett det är castat, var hösten för tre år sen., när jag jobbade
några veckor som återkommande statist på ”Kvällspressens” redaktion i några av filmerna som bygger på  Liza Marklunds böcker. Vi var runt 16 journalist-statister varje dag.

Vi lyckades få med Derrek

Alla vita i varierade åldrar.

En dag fattades det folk, och vi statister föreslog två vänner. En med indiskt påbrå - och så Derrek...  
Den statistansvariga blev orolig. Han var tvungen fråga om det skulle gå för sig…

Ett par månader senare skulle göra en reklamfilm för Hjärt och lungfonden  ( även en film Om inspelningen gjordes)

Laila

Vi, 100 vitklädda kvinnor, skulle representera alla kvinnor i Sverige, 40 skulle försvinna, vissa återkomma om forskningen fick mer pengar osv

Jag la märke till att det visserligen fanns några asiatiska kvinnor, men ingen riktigt mörkhyad kvinna - och ingen med slöja! och frågade därför den castingansvariga om orsaken. Svaret blev att det nog var svårt - för några ”såna”  hade nog inte sökt jobbet.

Men borde inte bolagen och deras castingansvariga leta lite till? kan man undra Det finns över tiotusen på sajten att leta bland!

Jag har även tagit upp detta med varierad etnicitet med castaren för reklamfilmen för den kända ”dagligvarukedjan”, som urskuldade sig med att ”dom” skulle synas för mycket, ta för mycket fokus.

Jag menade också att en enkel slöja kan ju  vem som helst få ha på sig i butiken.

Man undrar ju var dom mörkhyade och dom med slöja handlar? 

Ja, Laila meddelade nyss att under gårdagens inspelning i riktig butik i en av de stora dagligvarakedjorna, hade hon mött ett par damer med slöja - men dom var inte statister utan vanliga kunder och kom alltså inte med i reklamfimen

.

I juni i år var jag med på Arlanda och spelade in första scenen av årets julkalender. 

Men på den inspelningen var statisterna för ovanlighetens skull av varierad etnicitet!
- Men inte heller här fanns någon tjej som bar hiijab.

(Jo jag syns först i första avsnittet – iförd en rostorange basker ;) )

Förra  julkalendern var nog ännu mer varierad vad gäller etniciteten, 
Vi spelade då ett par dagar in scenerna på kontoret där mamma Knota jobbade. 

Daisy, Sandra och Sabine och Tom var med!

Är månne barnprogrammen bäst?

Jag vet inte vilket som är viktigast: Att statisterna speglar samhället idag, eller att skådespelarna gör det?
Vi statister vet ju var statusen ligger, men vi är ju fler och skulle kanske därför kunna göra mer skillnad!

Bäst vore om det gällde båda kategorierna - och - att någon även tänker på samhällsspeglingen i alla reklamfilmerna som vi ju inte kommer undan

Det var i alla fall väldigt  kul att höra om Bahar Pars castingarbete!

Men tyvärr tror  jag nog att de flesta castare, statist-castare, ja även regissörer, producenter är vita, har vita mormödrar, syskon och kompisar… och att dom ser  vitt  ”i huvudet”.

Håhåjaja!

Britt-Marie Holmlund

         / fd lärare, fd amatörskådespelare/rekvisitör och numera en glad, vit farmor som vill se och medverka i film och reklam som speglar samhället och där alla kan få känna igen sig

PS

Jag har bloggat om alla mina statistuppdrag sen jag började statera för snart fyra år sen -  bloggar utifrån statistperspektivet.

Nästan allt i bloggen Lördagsmorgonfrid handlar numera om mitt statistliv

Avsnitt 1 av årets julkalender. Jag är den första som syns, där jag står och plockar ihop mina tillhörigheter, iförd min orange basker Lotta är flygvärdinna 

Jag har gjort några små ändringar
 och tillägg sen gårdagens mail 

Jag krattar och vinkar till bussen

Jag trodde ju att jag skulle träffa Annika, Göran, Eva, Kerstin och Lisbeth den här dagen. Ja, dom hade ju skrivit det på Facebook... 
...och kanske ytterligare några statistvänner...

Det gällde en reklamfilm för Swedbus. Betalningen för en halv dag skulle vara ett presentkort hos Swedbus på 1000kr.

Jag skulle vara på Cityterminalen kl 8 - inte 8.30 som dom först sagt och jag skulle vara  klädd i något som jag var bekväm i utomhus när jag skulle kratta(?) 

Mattias, plåtslagare, idag snickare
 (han blev nerslagen i Gamla stan
för några veckor sen)

Jag gick bort till Swedbusdisken och blev hänvisad en trappa upp till ett konferensrum som ingen tidigare visste fanns och när jag kom uppför rulltrappan kom Oliva och mötte mig 
- hon visste att det var jag.  Konstigt! 
...och inga av de andra var där!  
Ingen Lisbeth, Annika, Göran eller Kerstin... ingen annan av mina gamla bekanta heller
Men där var den nyblivna statisten Mattias som trots sin arm i paket nu skulle föreställa snickare.  

Klapp.co

Produktionsolaget hette Klapp.co . Det var ett bolag som jag inte tidigare stött på. 
På plats var Olivia som jag  haft kontakt med, samt ytterligare en tjej från bolaget eller uppdragsgivaren.

Efter ett tag kom "smink/kostym". 
Den "äkta" bussföraren Marie sminkades, och fixades innan vi gav oss av med bussen. 

.

Marie, äkta bussförare och förarutbildare

Marie var ovan att bli sminkad och friserad
Hon påpekade att hon alltid hellre hade slips än scarves eftersom en scarves alltid fick henne att känna sig så "bystig".


Vi gick ner för att möta vår buss med ordinarie förare. Det var en grådisig dag med ett jämnt ljus.

Bussens framruta hade en lång spricka vilket orsakade viss irritation hos bolaget. 

ordinarie chaufför

Detta skulle inte uppdragsgivaren gilla att ha i en reklamfilm!
Chauffören sa att den såg ut så när han hämtade den och att det var vanligt... Marie höll med.
Jätterutorna har ofta sprickor.

Mattias och jag skulle sminkas senare i bussen.

Först åkte vi till Hornsbergsstrand. 

Där stod vi ett tag vid ett övergångsställe medan en kvinna med två jättehundar skulle gå över gatan om och om igen....

En av drönarkamerorna
jag hittade på nätet

.... alltmedan fotograferna "lekte" med "drönar"kameran som hela förmiddagen användes för bilder från luften.

Drönarna har ju blivit väldigt populära vid inspelningar på senare tid.
Men det är lite kusligt när man tänker på hur en sån drönare faktiskt skulle kunna användas
Vad finns det för regler för sådana?

Marie kör. Sprickan syns inte i denna vinkel

Sen drog bussen vidare mot Täby.
Den stannade på vägen och lät drönaren jobba. 
Följebilen levererade fika mm...

Mattias sminkas

Vi sminkades.

Gammal bild
hemma
vid min hållplats

Jag, som är urusel på att sminka, fick en uppmuntrande klapp på axeln för min egen sminkning. Jo, min suddiga kajal och jämnt fördelad gråbruna skugga tillsammans med mascaran var helt rätt! Alldeles lagom.
 - Sen dolde hon bara någon fläck! 
Och min jacka och mössa passade bra till min roll. Jag skulle ju synas den här gången.
Samma jacka som för två år sen på Sergelbiografen - men med mössa nu 

Foto och regi

Frestavägen, ganska nära Täby kyrkby var adressen dit vi skulle , nära Karl Bengtsson Smide. Där uppe i backen mittemot skulle jag kratta!
 Det var en pytteliten rundel
När bussen kom skulle jag vända på huvudet, vinka och le mot busschauffören.

Ett par omtag. Filmfotograf på två ställen. På min sida och på andra sidan vägen.

Sen var jag klar och kunde ta plats i bussen igen. 
Jag fick en macka, vatten  och lite kaffe.

Mattias bar en trave brädor i nästa tagning.



Följebilen for tillbaka till Cityterminalen för att möta upp Annika, Göran, Eva, Kerstin och Lisbeth och dom andra som skulle ut och åka med bussen mot Drottningholm på eftermiddagen.

Vi fick av någon anledning vänta där i Täby.... men var i alla fall tillbaka till klockan ett



Tyvärr hann jag inte träffa Annika, Göran, Eva, Kerstin och Lisbeth den här dagen, men jag förstod att dom hade haft kul under färden.

Dom fick geléhallon såg jag på Facebook 

                                                              

.Bilderna på  Annika, Göran, Eva, Kerstin och Lisbeth är knyckta på deras Facbookssidor