Ett extra år!

Måndag 16 februari 2015 brast min aorta

- Jag drabbades av en sk aortadissektion

Två dagar är bara borta..

Jag minns att jag promenerade upp till gymmet.Jag minns att jag noterade att  Sven-Inge var där.

...sen minns jag inte mer av den dagen!

Jag minns inte något från nästa dag heller. - fast jag var vid medvetande hela dagen - och jag kunde prata med Jon. 
Jag är glad att Jon var med mig och kunde prata med mig - och prata för mig! 

Bilden fick jag vid utskrivningen efter en vecka. Jag var då på väg till en veckas återhämtning på Stockholms sjukhem.

Utanpå aortan, just där den kommer ut från hjärtat och en bit upp mot aortabågen, hade man satt ett nät av "gore-tex"-material. 
På insidan hade man satt ett slags filt har jag senare läst i journalen.

Dagen innan...  söndag den 15 februari 2015

en alldeles vanlig besöksdag

          

Då var Jon och Tage här!Jag hade gjort en skattjakt, med lappar att läsa 
Vi åt lunch. 
Tage lekte. 
 Jon läste för Tage.

Innan dom skulle åka hem till Svedmyra målade Tage med mig inne på köksgolvet.

Jag tog bilder av det Tage målat.


Morgonen därpå, måndag den 16 februari, skickade jag ett par av bilderna till Jon, innan jag promenerade iväg till gymmet...

Ett par timmar senare fick Jon samtalet från sjukhuset.

"Du var död"

Tina

I början på maj fick jag ett fb-meddelande av Tina, en gammal kollega, som ibland jobbar på golfrestaurangen: 
Hej B-M jag har precis pratat med den pigga damen som var först på plats och gjorde hjärt-lungräddning på dig, Xxxx heter hon och hon undrade så hur du mådde? Hon har tänkt väldigt mycket på dig sa hon! Hälsningar Tina 
Jag svarade att jag gärna träffade henne
Tina svarade:
När jag ser henne nästa gång ska jag framföra detta, hon är medlem på Kungsängens golfklubb och tittar in lite då och då.
Sen hörde jag inget mer....

Annalisa

På en konsert i kyrkan träffade jag Anna-Lisa, en annan gammal kollega. Hon sa att hon hört vad som hänt mig. 

Kvinnan, som räddat mig, var med i samma bridgeklubb och hade där berättat om mig och vad som hänt den där dagen... 
AnnaLisa sa vad kvinnan hette, sa vad hon hette i förnamn. 

Sven-Inge hade ju sagt att hon var moderat kommunpolitiker med sjukvårdsanknytning. Så jag kollade runt på Facebook. Namnet var inte så vanligt. 

Jag fick fram en "vag" bild. 

Under hösten började jag fråga vad folk på gymmet hette. 
Jag frågade de långa, blonda i min egen ålder.

Den 9 november såg jag plötsligt en för mig ny kvinna på gymmet. 

Lång, blond och i min ålder....

Jag tänkte att när hon skulle lämna löpbandet och komma närmare skulle jag fråga vad hon hette.
Hon kom 
...och jag frågade vad hon hette, men istället för att svara så sa hon bara:


"Det var jag som räddade livet på dig!"
"Sa, dom på sjukhuset att det var en privatperson som räddade livet på dig?"
"Du var död!" 
"Du var kall och fuktig och....hade ingen puls och andades inte"
Hon upprepade  flera, flera gånger att jag var  "död".
Hon hade en gång tidigare "uppväckt" en person, men det var på sjukhus, sa hon....

Hon berättade att hon var 79 år och att hon jobbat som akutsköterska innan hon började som rektor på en sköterskeutbildning.
Hon hade inte tänkt gå till gymmet den här februaridagen. 
Det hade hon skrivit på Facebook, men någon då sagt att hon borde gå! Och hon gick. Det är jag tacksam för.

Nu, denna novemberdag, var det första gången efter sommaren som hon var på gymmet. Hon hade spelat golf hela sommarhalvåret. 
Nä, hon hade inte känt igen mig, men väl min kappa som hängde i omklädningsrummet. Kappan som hon lyft ner innan ambulansen skulle åka iväg.
Den var tung.

Hon sa att hon hade jobbat med mig i 22 minuter, ända till ambulansen till sist kom och tog över.... Vanlig gammal konstgjord andning, med stöd/mothåll av mitt uppdragna knä. Hon hade sett mig i ögonen hela tiden.
.

Hon hade kollat när jag var född och vad jag hette - men bara förnamnet. Efternamnet visste hon inte, sa hon.
Hon hade inte berättat för någon om mig (!) Ansåg att man inom sjukvården inte pratar med andra.

Hon hade hört talas om att jag pratat med Sven-Inge (Hur hade hon hört det?)
Men... Sven-Inge hade ju bara stått borta vid ytterdörren och kunde ju inte veta något, sa hon (!) 
Det Sven-Inge sagt till mig kunde inte stämma helt enkelt!
Hon hade hört av Tina på golfrestaurangen att jag gärna ville prata med henne.
  "Men jag skulle aldrig ha tagit kontakt med dig". Det sa hon två gånger!
.
Jag kom av mig. Jag kom av mig så fort hon börjat prata! 

Jag lyssnade.
Tänkte intensivt på vad jag lärt mig av livet, 
av alla samtal jag haft i i grupper och med enskilda elever och föräldrar, 
med mina nära kollegor, handledare, 
med AnnSofie och Magnus.

Vad påverkar en persons egna sanning?
Vad hörde och såg hon/han från sin egen "position"? 
Vems sanning?
Vem har "sanningen"? Alla sanningarna?

Jag förstod hennes.
Jag förstod Sven-Inges.
Båda sanna...

Jag fortsätter att leta min egen.

Tacksam för att hon gjorde det hon var så bra på.
Tacksam att Sven-Inge gjorde det han var så bra på. Organisation, kontakt, "framåtblick".


Men, 
...inte en enda gång sa hon att det var roligt att se att jag mådde bra!

 "Du visste inte!"

Fem veckor efter operationen, när jag varit hemma i tre veckor, ringde en kvinna från Thorax, Karolinska, för att höra hur det var med mig.

Jag var nog lite överdrivet käck och hurtig, inser jag nu efteråt. Jag sa att jag mådde bra, att jag promenerade i skogen minst 40 minuter om dagen, att varit på återbesök hos hjärtläkare på Danderyd och skulle börja på  hjärtgymnastik... 
Ja, och att jag såg fram emot att senare samma vecka skulle få träffa läkaren som opererat mig.... 
Jag upprepade att allt var BRA och att jag var glad för att jag fått så bra vård! Tacksam....

Då sa hon:

"Du måste förstå att de flesta som gör en hjärtoperation, vet om att dom ska göra en operation - men du visste inte det!"

Jag stannade upp.

Hon sa att jag kanske skulle behöva någon att tala med, att man kunde få det via sjukhuset eller ev via vårdcentral.  
Dumt nog svarade jag att jag nog kunde få det via min vårdcentral - något jag inte lyckades med. Jag var nog inte tillräckligt envis.

Men sen, innan midsommar, i slutet av mina tolv veckors hjärtgymnastik på Danderyd, bekymrade fysioterapeuten sig för mig. Hon sa samma sak som sköterskan/ från Thorax: 
"Det är annorlunda för dig".
Hon såg till att jag fick en tid hos Klas, en av av hjärt-kuratorerna där på Danderyd.

Klas

Jag är ju van att ta det jag behöver när jag har stödsamtal! Väntar inte på frågor. Bubblar på.

Mitt första "problem" som jag tog upp var:

" Det är ju orättvist! Varför fick jag klara mig? Varför har just jag fått ytterligare en chans?. "

Jag hann med ett samtal innan det var dags för sommarsemestern.... 
Efter semestern blev det en plötslig resa till begravning i Östersund och sen, ja sen rullade veckorna på. 
Jo, jag skulle ju själv ringa upp och boka ny tid hade vi sagt...

Men, när jag så i november mötte kvinnan som först räddat livet på mig och när jag lyssnat på henne, på allt vad hon sagt och inte sagt, då visste jag direkt att det var dags! 
Jag mailade Klas och bad om en tid.

Det samtalet handlade bara om "kvinnan" som jag var så rysligt tacksam emot, men inte tyckte om.

Jag hade nog svarat andra på samma sätt.

"Nä, du behöver inte tycka om henne!"

Nästa samtal hos Klas rörde journalerna. 
Jag var mogen för dem nu! 
Jag hade letat på nätet, men det var ändå lite oklart, så jag undrade hur jag skulle gå tillväga. 

Klas sa att han skulle ta reda på det. Han förstod att jag behövde få veta mer innan det var dags för återbesöken på KS och Danderyd, de besök jag ska på i februari, ett år efter operationen. Jag behövde veta mer för att kunna ställa frågor.

Det skulle vara lite lättare att få reda på journalrutinerna med hjälp av hans "vita rock" sa han.
Efter en vecka ringde han och sa att han beställt journalerna från Danderyd och att jag sen kunde hämta dem i receptionen i mellandagarna. 
Tyvärr, kunde han inte fixa journalerna från Karolinska lika lätt utan jag skulle själv ringa till arkivet på Karolinska för att få deras journaler.

Det kom senare i ett rekommenderat brev.

Nu har jag läst journalerna.....

Jag trodde faktiskt inte att jag varit vid medvetande alls efter händelsen på gymmet. Inte varit vid medvetande alls förrän dagen efter. 

I nio månader har jag tänkt på detta att jag faktiskt varit på väg bort - ut "över kanten". 
Att jag varit ett "paket" - på väg att dö - att vägen jag färdades på drog åt ena hållet, neråt - men så plötsligt drog den åt det andra hållet. Tillbaka till livet!

Att jag varit på väg mot ett obegripligt "ingenting" som man aldrig vaknar ur.
Att jag varit i "mittemellan"-land - ett "mellanrum"- i en annan dimension - där jag hade färdats i en rasade fart.... på väg "över tillvarons kant" - Men att min bana liksom svängt in igen. 
Tillbaka.....


Ja, det kanske var så - på något sätt. 
Men nu när jag läst journalerna förstår jag mer. 
Nu känns det inte lika dramatiskt - Inte längre skrämmande - Fast dramatiskt var det ju....

Nåja, jag hämtade journalen i receptionen på Danderyd i mellandagarna och öppnade kuvertet medan jag väntade på Danderyds tunnelbanestation.  Började läsa... 

På Facebook skrev jag nästan direkt:
"Sitter på tunnelbanan och läser journalen. Tårarna rinner!
Jag VAR vid medvetande. Kunde meddela mig. 
Jag var rädd. 
Jag ville inte dö!!"

Så var det. Tårarna bara rann. Jag grät 
- det hördes nog. Grät hela vägen in mot stan
Väldigt allvarligt hade det varit - men jag blev väldigt lycklig när jag läste! 

I journalen står det ju att dom pratade med mig! 
Det står att jag var lite dålig på att lämna en fullständig anamnes (!)
- Jamen, då har jag  alltså varit vid medvetande när jag kom in till Danderyd!!!
Det står jag var rädd!  
Att jag var mycket rädd. 
Att jag säger att jag inte vill dö!  
Att jag var mycket rädd - och att jag inte ville dö!! 

Tänk dom bryr sig om att skriva detta - flera gånger dessutom! 
Åh, jag blir plötsligt delaktig! Var delaktig!
Jag hade varit "med"! Visste att jag levde. Visste att det var kritiskt.

Danderyd

Jag fördes till Danderyd.
Där var jag i tre timmar och jag var vid medvetande större delen av tiden

Det varierade  visserligen....

Hjärtat var deformerat pga allt blod som samlats i hjärtsäcken. Dom tömde hjärtsäcken på en deciliter blod, lämnade kvar lika mycket. Lagom för att hålla det igång och ändå hålla det väldigt låga blodtrycket på lagom nivå. En nivå som också höll mig vid medvetande
Det var ju inte konstigt att kvinnan på gymmet sagt att jag inte hade någon puls.

Dom gjorde en datortomografi med kontrast
Jag måste ha sagt till om att jag tidigare blivit sjuk av kontrastvätskan en gång när dom skulle göra en njurröntgen för 43 år sen på Samariterhemmet i Uppsala ... 
Jo, för dom gav mig förebyggande medicinering pga detta.
Nej,det fanns inget i journalen om detta tidigare! Ingen varning annat än den om penicillinöverkänslighet
Fantastiskt att jag körde mitt "mantra", det jag alltid upprepar!!! Ja, jag var ju tillräckligt klar. Jag var vid medvetande!

Ja, dom såg det dom förmodat. Min aorta var uppfläkt  4 cm i den uppåtgående delen av och en bit upp i aortabågen.
Vid 15-tiden, tre timmar efter det att jag kommit med ambulans till Danderyd, skulle jag föras över till Thorax på Karolinska för akut operation. 
Karolinska hade då redan fått alla uppgifter, anamnes, provresultat, blodgrupp( 0- ), röntgenbilder osv och hade hunnit förbereda allt innan jag kom. En narkosläkare följde med i ambulansen.

Jag minns att jag någon gång sagt min sons namn. Minns att jag sagt det övertydligt 
"M o d é e r ", 
Dom fick tag på honom på jobbet - och han kom fram till Karolinska ungefär samtidigt som jag kom dit.



Fem veckor senare på återbesöket hos hjärtläkaren....

"Vet du om att du inte hade något blodtryck när du kom in till oss?
 Vi tömde din hjärtsäck på mer än en dl blod. Då kom blodtrycket tillbaka!
Det var det första överläkare Johannes Aspberg sa vid återbesöket på Danderyds hjärtcentrum fem veckor senare.

Han var väl insatt i min sjukdomshistoria, behövde inte bläddra i papperen eller på datorn. Han såg bara så där nöjd, glad ut när han såg på mig. Såg på mig så där innerligt - lite förvånad över att jag verkade må så bra. Påpekade att det ju var bra att jag hade haft god kondition. Avgörande. Särskilt för hur snabbt jag återhämtat mig.

Ja, jag var ju själv så nöjd och glad - och ansträngde mig säkert lite extra att inte vara det minsta "ynklig". Jag ville att det skulle synas att jag var glad ...

Karolinska

Dom höll på att göra mig i ordning, när Jon kom fram, så han fick inte träffa mig innan jag opererades, men han fick prata med läkaren som skulle operera mig, Ulrik Sartipy. 

Redan i telefonsamtalet hade man ju sagt att det var mycket allvarligt. Nu berättade läkaren om operationen, berättade om det som skulle ske och att det var väldigt riskfyllt. 

Jon fick åka hem och vänta på besked.

Fyra timmar senare, halv åtta på kvällen kom samtalet. Operationen hade gått bra.  Ev skulle jag väckas under kvällen... 
Jon åkte tillbaka in till KS, men jag sov djupt.... 
Jon fick ta med mina saker - checka ut dem - och åka hem igen. Läkaren som Jon träffade då påpekade att det var bra att jag tränat! Operationen var ju riskfylld.

I journalen står 
vilka läkare som var med,
hur operationen gick till, 
hur jag kyldes ner, var man skar, 
hur jag kopplades till hjärt-lungmaskinen. 
hur många minuter som jag hade hjärt-lungmaskinen inkopplad - (Ecc-tid 143 minuter cirkulatorisk arrest 32 minuter och hur varav antegrad celebral perfusion under 18 minuter)
hur ett 30 mm skorstensförsett graft av gore-tex material, plus ett filtmatriel på insidan av kärlet sys fast.
hur jag sakta värms upp innan hjärt-lungmaskinen avvecklas....

Dagen efter operationen -  den minns jag inte något av! 
"Trött och tagen men adekvat" står det i journalen

Men Jon var där- han minns denna fettisdag! 
Han pratade med mig, pratade för mig. 
Han kan berätta att jag var "normal", kunde prata med honom - men minnet....
Jag glömde vad dom berättat om det som jag varit med om - Glömde att jag inte fick resa mig hur som helst utan att jag var tvungen att ha armarna  över bröstet och luta mig åt sidan och sätta benen över sängkanten...

Gång på gång fick jag påminnas...


Onsdagen, den tredje dagen, den minns jag, då var jag ju "klar", men mådde lite illa.
Och torsdag och fredag kunde jag glädjas åt min smarta telefon!! 

torsdag

fredag

 Men jag valde vad jag engagerade mig i. 
Hade skygglappar på. Valde vad jag läste. Rullade förbi det oviktiga

Jag började skicka meddelanden och t o m selfies.

lördag

Gladdes åt vännernas kommentarer!

pojkarna

När jag hörde att Tage flera gånger velat se de två skruttiga bilderna jag skickat på torsdagen tog jag ut syrgasslangen ur näsan och tog ny bild som jag skickade till Jon nästa dag. 

måndag
västen här öppen - togs bara av vid dusch

Jag fick också  en bildhälsning från pojkarna.
Den bilden blev jag definitivt friskare av!

Under veckan på KS kom Jon varje dag efter jobbet. 
Katta och Agneta besökte mig också och servade mig med det jag ville ha hemifrån. Paddan t ex.
Och vännerna på Facebook dom hade jag ju kontakt med. Mail orkade jag inte med, men några sms gick bra.

Det fanns automatiskt Wi-fii på avdelningen, så jag kunde ju även se på TV - på paddan - med hörlurar på. Jag satt i sängen med benen utanför och paddan på sängbordet. Rumskompisen bad mig slå på ljuden till Melodifestivalen.

Jag vet att andra ville komma och hälsa på, men veckan på KS gick fort, och jag behövde vara lagom aktiv. Skulle koncentrera mig på att bli starkare. Röra mig... gå i korridorerna.

Mitt bröstben var ju öppnat och sen hopsatt med ståltråd - och resten hopsytt.
Jon sa att jag fick morfin för att kunna andas utan att det gjorde ont. Jag tror han frågat för att han visste ju hur jag ifrågasatt att min mamma Stina fick morfin på slutet - fast hon inte hade ont. Morfinet snabbade ju bara på döendet.

På Karolinska användes  en sk "POSTHORAX-väst" till alla patienter vars bröstkorg öppnats. Detta för att stabilisera bröstbenet och skapa optimala läkningsbetingelser, som det står i informationsbladet. 
80% bättre läkning står det också
Dygnet runt är man intryckt i den! Ihopspänd bara så pass att man kan andas. Bra förstås - men obekvämt!Dygnet runt i sex veckor! 
Jag njöt av att få duscha och tog långa duschar! 

Dom gjorde inte så mycket mer med mig den där veckan tror jag.... förutom lite prover, diverse mediciner för blodtrycket och astman.

Lilla "andningsträningsgrejen" finns nu
i min mediciner i en rödrandig  låda

Dom kollade syresättningen av blodet... Jag fick extra syre de första dagarna..
Ja och så höll dom koll på andningen! Vatten i lungsäcken ville man ju se till att jag slapp 
Det blev till att blåsa flitigt i min den lilla "andningsträningsgrejen", som såg ut som en barnleksak 

Dom försökte "skrämma" mitt hjärtflimmer med elchock. 
Tyvärr lyckades det inte!

Jag har hjärtflimmer! 
Medicinerar nu med blodförtnnande medel  Xarelto®



Jag gick upp 11 kg den första veckan efter operationen. Vattenansamlingar. 
Benen blev jättetjocka. Fötterna likaså. Inga skor passade
Jag hasade runt i de sköna tjocka yllesockorna som mamma stickat.

Veckan efter fick jag stödstrumpor och vätskedrivande medel! 
Sen kunde jag ha mina sandaler




På lördagen, fem dagar efter operationen, kom hela familjen Modéer, Jon, Ylva  -och Tage! 
Den dagen var jag ensam på rummet, så jag gick och satte mig i besöksfåtöljen och det kändes nästan som vanligt! Fast  jag hade ju bara vita sjukhuskläder och Tage tyckte nog det var lite konstigt förstod jag. Han kände på dem.


Jag fick frukt och en stor ask med fin lakrits - och ett brev av Tage.

Jag berättade att det som var tokigt var att jag inte kunde lyfta honom. - Men till sommaren kanske!
Tage var väldigt intresserad av allt som fanns i rummet. Kranar av alla slag.

Just innan dom skulle gå, sprang Tage till sin ryggsäck, Ylva såg undrande ut... 

Tage tog fram ett armband som han hade gjort på dagis, Stora plastpärlor uppträdda på ett gummiband. Det armbandet hade sen på mig , dag som natt ända tills jag åkte hem. Och även sen!
Det var väldigt viktigt för mig!

utskrivningssamtal

Vistelsen på KS avslutades efter en vecka.

Vid utskrivningssamtalet fick jag den fina bilden  som jag inledde med och som visar vad det är som dom gjort.

Sex  veckor senare på återbesöket hos operatörenEfter sex veckor fick jag till sist träffa läkaren som utfört operationen! Ulrik Sartipy

Det var ett starkt möte! För mig - och jag tror i viss mån även för honom.
Jag hade inte innan kollat hur han såg ut. Hade nog förväntat mig någon lite äldre...

..och jag blev av med västen
efter besöket hos Ulrik!

Jag mådde bra, och det syntes. Han var nöjd - och det syntes! 
Jag talade om hur glad jag var för vad dom gjort, men frågade sen ändå om det haft betydelse att jag våren innan gått ner tio kilo - och att jag tränar regelbundet.
- Ja till 100% svarade han!

Han sa att dom om ett år skulle kolla alla mina kärl. Jag har nu en kallelse till stor datortomgrafi med kontrast den17 feb . 

Sen hoppas jag få träffa operatören igen.


Tack vare västen - och läkaren som sydde ihop mig - är mitt långa ärr, nästan 20 cm, knappt synligt!

Stockholms sjukhem

Sen fördes jag sittandes i rullstol som spändes fast i golvet på en stor taxi. 

Jättekallt, bullrigt plåtljud. 

Nåja.

Jag visste ju redan innan att Stockholms sjukhem var bra, hann bara bli lite orolig för att jag skulle få rummet exakt under det som min kusin haft ett par år tidigare, men det var en trappa upp på avdelningen för de döende

Jag fick rummet "intill" - och på rehabiliteringsvåningen!

Det var ett fantastiskt rum! Fönster åt två håll. Ett stort burspråk.

Jag kunde se neonskylten för biografen Draken rakt fram

och till vänster trodde jag först mig se en duvhök, eller...?

Efter ett tag insåg jag att den var av plåt. Den skulle väl hålla borta duvor?

Stockholms sjukhem är verkligen ett fantastiskt ställe!  

Rummet var ljust och stort med möjlighet att ta emot besök

Egen stor TV!

egna kläder och armbandet fr Tage

Jag kände mig genast frisk! Normal. Jag hade egna kläder!

Vi fick god mat  som serverades i en snygg och fin matsal. 

Vi hade s k "sittgymnastik" varje dag i anslutning till matsalen! 

Trappträningen var något jag dock hade det jobbigt med. Astman! Men dom höll reda på mig och släppte inte hem mig förrän jag klarade trappan.

Det fanns goda möjligheter att promenera inomhus. Korridorerna slingrade sig genom gemenskapsrummen... Det var lätt att träna. 

Hela tiden hade jag armbandet jag fick av Tage

Efter en vecka var det dags att åka hem.

Jon förberedde hemma hos mig. Handlade. Ställde fram balkongmöbler.... Jag fick ju själv bara lyfta ett  kilo. 

Tacka aldrig nej till en rehabiliteringsvecka på Stockholms sjukhem!

Hemma igen efter två veckor!

Två veckor efter den akuta operationen var jag hemma igen.

Jag kom mig aldrig för att anmäla den rakvattensdoftande taxichauffören som höll på att köra ihjäl oss båda på vägen hem till Kungsängen. 

Jag berättade för Facebook. Berättade mer för Jiezzah.... som ju visste vem det var körde. 

Chauffören försökte backa ut på motorvägen (!!) när han upptäckte att han tagit fel avfart i Kungsängen. 

Jag skrek! 

Lastbilarna ute på motorvägen låg på tutan!

Han gjorde två försök att backa. ....

Sen skrek jag med lärararösten" "FORTSÄTT RAKT FRAM". 

Jag hade varit en ynklig liten patient i baksätet, kämpat med astman, men tog nu kommandot! Dirigerade resten av vägen.

När han lämnat av mig, burit upp mina saker, talade jag om hur besvärad jag varit för hans "parfym" Han nekade. 

"Mordförsöket" tog jag inte upp med honom. 

Vi får se om jag kommer mig för att anmäla innan årsdagen för detta.

Jo, jag fotograferade hans legitimation!

....fortsätter

Hjärtgymnastik mm

...... forts

Ut ur mörkret

Brickan står på köksbänken. Belyst

I slutet av april var jag till tandläkaren inne i stan. På hemvägen gick jag förbi  "Krabat" på Kungsgatan....

Jag ville bara ha brickan!
Den sa allt om min situation!
Jag älskar ju boken med alla utskurna hålen. Tove Janssons "Hur gick det sen?"

"Men här tar svarta skogen slut
och Mumimtrollet glad klev ut
bland blommorna i solens sken....
att vila sina trötta ben"

Jag var ute ur mörkret. Jag går mot ljuset nu!

Jag firar alltid födelsedagar

Katta, Anna jag och Lisa provar Annas selfiepinne på 70-årsdagen

Den 13 april 1945 föddes jag och 13 april 2015 fyllde jag alltså70 år! 

                                            -  och jag kunde få fira sjuttioårsdagen! Fantastiskt!

Jag hade öppet hus med vänner - som vanligt -  bara lite enklare. Dagen innan, då det var söndag var Jon,Tage och Ylva här och firade sjuttioårsdagen

Sven-Inge och hans fru Birgitta kom den här gången. Jag bad honom berätta för mig och vännerna om det som hände den där dagen. Det jag fortfarande inte visste

Han berättade om det han såg och hörde. 
Om sitt samtal till 112. 
Om väntan på ambulans och om besväret med adressangivelsen... 
... och om hur han också sen sett till att det numera finns en adress angiven utgången på gymmet .

Han berättade också om moderatkvinnan som gav mig hjärt-lungräddning, medan han ringde och medan han väntade på ambulansen borta vid dörren.

Elsa

Agnetha

Några dagar efter operationen, medan jag fortfarande var kvar på KS, skrev Agnetha på Facebook och påpekade att jag nu hade ytterligare en födelsedag att fira. 
Elsa skrev samma sak!
- Du har TRE "födelsedagar" 
Den nya skulle ju vara 16 februari

Ja, för dom visste ju båda att jag de senaste 27 åren också firat 5 augusti 
Den dagen för 27 år sen var det som min halspulsåder sprack pga en förträngning på njurartären... Tre månader på KS
Ja, jag klarade mig konstigt nog även den gången. Se en gammal blogg där jag lagt in en kort text och en bild som jag gjorde på en kurs på Levande Verkstad under min sjukskrivning


Javisst ska man fira, fira att man får finnas!

Jo, jag bytte profilbild på Facebook 

Bilderna som togs i november 2014 levererades faktiskt inte förrän i slutet av april.

Då ville jag ha en bild som ser uppåt och framåt!
Undrande... 
Förundrad över livet.