"Vill du agera drabbad i övning av katastrofscenario?"
Någon hade den 14 september vidarebefodrat ett meddelande på Statistchatt. Man behövde fyra personer som skulle låta sig intervjuas av journaliststudenter - men inte som sig själva utan som offer...
- Ett skådespelaruppdrag alltså!
Jag skickade ett mail till docenten/studierektorn, Gunilla Hultén, som snabbt svarade mig.
Intervjun skulle ske 5 oktober.
Veckan innan det var dags fick jag lite bakgrundsinformation och ganska utförliga personbeskrivningar från kursledarna Sophie Arnö och Stefan Borg.
Det handlade om ett terrorangrepp i samband med en stor avgörande fotbollsmatch. En bomb som smällde tio minuter innan matchstart.
Regeringen hade varnat och man var beredd på ett angrepp någonstans...
Vi skulle intervjuas fyra gånger, av fyra olika team. Vi skulle tänka oss in i rollerna, vad vi varit med om, hur vi kände oss
"Generellt så reagerar folk antingen med hyperarousal/uppvarvning eller med hypoarousal - en slags kroppsligt frysläge/inaktivitet när de varit med om överväldigande påfrestningar - så tänk gärna att er karaktär övervägande befinner sig i en av de polerna."
Hur skulle vi svara på frågorna - beroende på hur frågorna ställdes/hur reportrarna närmade sig?
Vi skulle gå på vår känsla!
De fyra rollerna var :
Sandy, en 42-årig, en ensamstående mamma vars åttaåring hade barnvakt där hemma. Hon var på match med några vänner. Innan dess hade dom besökt puben. Hon var lätt skadad, men vännerna var försvunna. Hon stod och grät vaggande och var svår att nå. Traumatiserad.
Carrie, en van volontär som brukade jobba på matcher. Nu hade jobbat med skadade, tills hon själv föll i en trappa och skadade foten. Nu var hon frustrerad... ville jobba! Det var ju därför hon var där.
Bob, en 45årig frånskild pappa vars tonårsson är på matchen med kompisar. Bob frågar alla han möter om dom sett sonen. Han vill ha hjälp att hitta sonen, ville ha hjälp av journalisterna
Kieran, en säkerhetsvakt, vars metalldetektor slutat fungera, något han förträngt och inte "hunnit" rapportera .
Journalisternas uppdrag var att intervjua oss - en i taget - dom visste ingenting om oss innan.
Dom skulle möta oss. Närma sig. Ställa frågor. Få information. Eventuellt fotografera.
 |
| Mia |
 |
| Kristoffer |
Jag hade ju förberett båda kvinnorollerna, så när Mia sa att hon helst ville ta Carries roll, så tog jag såklart Sandys.
Ivar ville helst spela Bob,
Men det fattades en skådespelare!
När vi satt där på caféet på JMK (Enheten för journalistik, medier och kommunikation), sa Kristoffer som satt en bit bort att han brukade statera....
Han kunde ta Kierans roll.
 |
| Ivar |
 |
| Anders Gjöres |
Innan det var dags att sätta igång, såg jag plötsligt Anders Gjöres passara! Jag visste ju att han undervisade där
Jag sa hans namn, hejade och sa "Jag jobbar här idag!"
Anders såg bara förvirrad ut! Skakade lätt på huvudet och gick vidare.
Anders bor i samma bostadsområde och vi har/hade barn i samma ålder, Barn som hållit på med amatörteater samtidigt.
Vi har varit på många vuxenfester tillsammans...
Vi fick förbereda oss ensamma i vårt rum för att gå in i rollen. Jag höll mig om skallen/nacken, gungade fram och tillbaka gnällande, gråtande,
Efter en kvart kom första gruppen in. Jag var i min bubbla.... Ojade, vaggade, gnällde. Till sist fick dom lite kontakt. så småningom kunde jag lite osammanhängande berätta vad som hänt. Hur jag stått och pratat med vännerna, hur jag varit vänd med ryggen från explosionen, hur jag träffats i bakhuvudet av något. Hur jag sett kroppsdelar flyga förbi...
Det blev stor skillnad på de fyra intervjuerna!
Slöt mig, när dom pratade för mycket, förklarade vad dom hette, varifrån dom kom osv, - och värst av allt negligerade att det rann blod från bakhuvudet -"Bara ett skrapsår" sa någon. Men jag öppnade mig när dom erbjöd vatten eller att lfå åna telefonen och försöka ringa hem.
Jag tittade knappt på någon. Det var konstigt - Sandys känslor blev mina!
 |
| Stefan Borg |
 |
| Ivar och Mia omgivna av två av studenterna |
När alla intervjuerna var gjorda samlades vi alla i en stor ring. Journaliststudenterna fick redogöra för vad som varit svårt och vilka lärdomar dom kunde dra. Det hade gått lättare allt eftersom. Dessutom hade ju dom ju haft olika roller i sina grupper. Några var fotografer, andra var reportrar. Vi skådespelare fick också redogöra för när det varit lättare/svårare att öppna upp. Vad hade varit bra och vad var mindre bra.
Studenterna ställde frågor till Stefan.
 |
| tre studenter |
 |
| inlevelsefull Sophie |
Som avslutning på dagen fick studenterna förstås skriva något om dagens övning.
Jag bad att vi skulle få ta del av detta.
Vi lämnade våra mejadresser
"Traumamedveten rapportering"
Tyvärr glömde jag att ta reda på hur lång kursen var.
Kursledning
Sophie Arnö psykolog som jobbar för Rädda Barnen
Stefan Borg journalist, utrikesreporter. utrikeskommentator på TV4
Det var en stark upplevelse! Jag är så nöjd!
Jag lärde mig mycket om att gå in i roll och
fick verkligen öva på att improvisera
Dessutom fick jag 800kr!
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~
"Viho" - Vicke, Viktor Holmlund 1916 -1980
 |
Vicke och en av de många praktikanterna i Arvidsjaur.
Kanske Sören Marklund, men det kan också vara Jalle Johansson eller
Annie Renhorns farafar. Han ringde upp mig för tio-tolv år sen.
Vicke var en bra handledare. Killarna blev journalister eller lärare. |
Min pappa var lokalredaktör för Norra Västerbotten (Norran) i Arvidsjaur, från början av fyrtiotalet och fram till 1952 då vi flyttade till Skellefteå och han började på Centralredaktionen.
"Viho" var hans signatur
Jag brukar säga att jag är uppvuxen på Norrans lokalredaktion i Arvidsjaur. Tidningen hade det tredje rummet i trerummaren.
Jag minns när jag satt under pappas skrivbord, hörde skrivmaskinsknattret. Minns när jag kunde stå rak under skrivbordet...
Även sen vi flyttat till stan och pappa satt på centralredaktionen, var jag ofta med på jobbet, kände sättarna och fotograferna, var med på julfesterna.
Jo, man rökte på jobbet då. Bilden på Vicke är från tidigt sextiotal (ev mitten) efter att tidningen flyttat från korsningen Järnvägsgatan-Kanalgatan och in i det egna stora huset på Kanalgatan , nära Kågevägen
Dörren till höger ledde till teleprinterrummet.
Innan Vicke började som lokalredaktör skrev han notiser som han fick betalt för per rad. Det kunde gälla notiser om föreningsmöten, olyckor mm
Axel "Rufus"Holmlund, pappas bror var sportreporter på "Norran" -och senare korrekturläsare.
När vi flyttade till Skellefteå efterträddes pappa, "Viho", i Arvidsjaur av "Tulo" ,Tore Lundholm,
Lailas pappa!
Numera heter "Norran" - " Norran" - även officiellt!
På sjuttiotalet jobbade Vicke även fackligt i Journalistförbundet, inte bara regionalt.
Jag saknar honom! Har saknat honom i 36 år!
Allt var planerat! 
Satte in plåtar i ugnen. Klämde ut glasyr. 
